The Book Pond
957 recensioner
1460029 besök

fredag 15 maj 2015

New InstaPond


Fast i andra världskriget; Hotell Angelterre har börjat bra!#instapond #läserjustnu

via Instagram http://ift.tt/1A4gyMP



lördag 9 maj 2015

Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom - eller?

Jeannette Wintersons självbiografi om en helt osannolikt sjuk uppväxt som adoptivbarn i ett frikyrkligt hem heter Varför vara lycklig när du kan vara normal.

Adoptivmodern beskrivs på första sidan med följande ord:

"Hon var överdådigt depressiv: en kvinna som förvarade en revolver i städskåpet och kulorna i en Pledgeburk. En kvinna som var uppe hela natten och bakade kakor för att slippa sova i samma säng som min far." 


Jeannette växer upp i detta kärlekslösa matriarkat, där den strängt religiösa modern bestämmer, bestraffar (en natt ute på trappan eller i kolkällaren för Jeannette var inte ovanligt) och berövar sitt barn på alla böcker utom Bibeln, som det sker högläsning ur varje kväll. Ja, och Jane Eyre ansågs lämplig eftersom det fanns en präst med i handlingen. Det var först flera år senare som Winterson, när hon läste boken själv, upptäckte att hennes mor inte berättat slutet sådant det verkligen är utan låtit Jane Eyre gifta sig med nämnda präst. Titeln till boken är för övrigt något Mrs Winterson sa när Jeannette meddelade att hon tänkte flytta in till sin flickvän... Men Jeannette låter sig inte kuvas utan utforskar bibiliotekets skatter hon också, börjar läsa i smyg och förstår att det finns andra världar bortom sin hemstad.

Att vår barndom präglar oss har aldrig varit så tydlig som i den här självbiografin. Ögonblicket då Jeanette bestämmer sig för att börja memorera historier och skriva själv den dag Mrs Winterson upptäcker hennes undanstuvade pocketböcker och bränner upp dem allihop. Eller hur hon i vuxen ålder alltid håller ytterdörren öppen efter alla år av att antingen ha blivit inlåst eller utelåst. När hon efter Mrs Wintersons död till sist hittar sin biologiska mor ställs oundvikligen frågor om vilken slags person hon skulle varit om hon vuxit upp under andra förhållanden.

Jeannette Wintersson har ett säreget, många gånger vackert språk, uppenbarligen har hon också (en svart) humor. Kanske inte alltid den lättaste författaren att läsa, i alla fall inte för mig. Jag måste säga att jag älskade hennes Fyrväktaren, men emellanåt kommer filosofiska passager som går lite över huvudet på mig.

"Sagorna förvarnar oss om att det inte finns någonting som heter standardstorlek - det är en illusion från det industriella livet -- Storlek är både specifik och föremål för förändring -- Det förefaller mig som om detta med att vara rätt storlek för sin egen värld - och veta att både man själv och ens värld ingalunda är fixerade storheter - utgör en värdefull ledtråd till hur man ska leva sitt liv. " 

Detta är egentligen en alltigenom tragisk barndomsskildring, men Winterson har ett galghumoristiskt sätt att beskriva den och faktiskt en förlåtande ton. Någonstans har hon försökt förstå och förlika sig med den kvinna Mrs Winterson var; visserligen helt störd, men fast i sitt eget kroppsliga och mentala fängelse och agerande utifrån det.

Förfärande komiskt blir det till exempel när Jeanette tar med sin svarta väninna Vicky hem över skolloven och Mrs Winterson bjuder på ananas till all mat och inleder ett missionärsarbete för att omvända "den svarta vilden", som för övrigt är född i Luton utanför London och hatar ananas...

Jeannette Winterson ägnar sitt liv åt att komma tillrätta med sig själv och sina barndomstrauman, varav den här boken säkert är någon form av terapi. Men på samma sätt som hon är ett levande bevis för att man är en produkt av sitt förflutna visar hon också att det finns någonting inom varje människa, en kärna som bara är vi, som förmår att förändra vår framtid.



fredag 8 maj 2015

When in need of feelgood...

When in need of feelgood, how lucky I've got plenty! :) Ping @brysselkattis #instapond 

via Instagram http://ift.tt/1zQB3MI



lördag 25 april 2015

Törst


Av @flickanobockerna fick jag frågan vilken som är min senast inhandlade bok. Jag tror det är Jessica Kolterjahns Den bästa dagen är en dag av törst, om Karin Boyes tid i Berlin (skönlitterär "fakta"). Har börjat läsa (tillsammans med fem andra böcker) och gillar så långt! #läserjustnu #instapond

https://instagram.com/p/15rk26C0RM/



Bokbloggmaffian goes international

Den numera anrika stockholmska Breakfast Book Club firar 5 år! I stället för en traditionsenlig bokresa till Syninge i Norrtälje, så blickades det österut för internationell samling med bokbloggmaffians finlandssvenska stjärnskott Bokbabbel i Helsingfors.

Förra helgen invaderade alltså 25 svartklädda (de flesta iaf) kulturtanter - och en herre - Finlands huvudstad för ett späckat program med både kultur och vin, som sig bör. Jag var bara på plats i drygt 24 timmar och hade mycket roligt med mina fellow boknördar. 

För att hitta inlägg på sociala medier från helgen kan man kolla hashtaggarna #bbchelsingfors och #boblmafhfors


Den första punkten på det gemensamma programmet var en vandring i Kjell Westös fotspår med den otroligt duktiga guiden Annika Hällsten, som i vanliga fall jobbar på Hufvudstadsbladet. Jag hade kämpat med att hinna igenom Där vi en gång gått till resan, men inte hunnit i mål. Det gjorde hursomhelst ingenting. Det var fint att gå en runda och titta på Helsingfors alla pampiga hus och få en bakgrund till Westös böcker. På de flesta platserna som pekades ut hade han varit på fest :) I förgrunden med blå scarf syns också Ann-Sofie som är en av pionjärerna till Breakfast Book Club. 



Turen avslutades på Kjell Westös förlag, Schildts och Söderström, där vi blev bjudna på bubbel - eller skumvin som det heter här (!) - och så småningom kom Kjell himself för att berätta om sina böcker och svara på frågor. Otroligt sympatisk och lättpratad. Väldigt fint att han tog sig dit till detta, trots det pågående finländska riksdagsvalet under helgen där han hade en del aktiviteter. Efter bokpratet togs den numera klassiska #kjellfien 


Efter förlagsbesöket gick vi nästgårds till konditori Ekberg, som också omnämns i Där vi en gång gått. De andra gick loss på var sitt bakverk, men jag som inte ätit lunch ännu, förutom en macka som Bokbabbel lustigt nog fiskade upp ur sin handväska (!), beställde in en helt egen afternoon tea-buffé. Fast jag bytte förstås ut teet mot kaffe - och blev mycket lycklig när jag fick in godsakerna. 
 
Här är slottet jag bodde i under helgen: Glo Art Hotel. Helt ärligt var det dock mer imponerande på utsidan och i receptionen. Rummet i sig var standard och väldigt litet, men sängen skön och jag som varit uppe sedan 05 på morgonen slocknade tvärt i någon timme innan det var dags för nästa hållpunkt: middagen!


Till middagen på Glaspalatset (Lasipalatsi) anslöt också Helena - Dark Places - Dahlgren och Marcus - Marcusbiblioteket - Stenberg, som numera också är Bokhora. Supertrevligt och god mat med fokus på färsk sparris. (Bild i mitten från Bibliotekskatten)



Next stop: steampunkbar (Steam), komplett med luftskepp och ångmaskiner i inredningen. Gindrinkar till alla med gurka och mynta. Här bilder på mig, Bokbabbel och Bibliotekskatten (lånade av Bokbiten). Det kanske blev lite suddigt... 



Söndag morgon. Jag var lite trött och kom upp senare än jag tänkt, men efter stärkande hotellfrukost (läs croissanter och kaffe) så gav jag mig ut på en traditionell alexosiggepodprommis längs kusten. Det var lite gråmulet och kallt även denna dag, men fint vid havet, där jag även hittade ovan coola stålbänkar med utskurna koraller. Alla flaggorna på huset kom sig av nämnda riksdagsval som hölls på söndagen.

Sedan ännu mera mat på Fazer där vi åt en fantastisk brunch (Brunssi!) återigen med skumvin, ett verkligt trevligt initiativ. Och så bra ordnat av Breakfast Book Club och Bokbabbel! (Bild lånad av Enligt O)




Återstod inte så många timmar, men ägnade dessa sista åt lite shopping. Hittade tyvärr inga skor, men  däremot två klänningar till mig själv. Sedan slank det visst ner en liten muminmugg (sommarsäsongens) också och till minipondarna köpte jag muminglas. 

Helsingfors är en stad jag gärna återvänder till, speciellt när det blir lite soligare... Det jag inte hann med det här besöket var designshopping och konstmuseum - och sömn...


Home sweet home. Tack för den här gången #boblmaf! Jag hör att nästa tillfälle blir Louisiana (Danmark, alltså) i augusti. Gissa om jag kommer åka dit. 



fredag 17 april 2015

Panic on the streets of Lomma


Eftersom jag i stort bara jobbat senaste tiden och inte hunnit göra någonting annat, så är ordet för dagen "panik" inför stundande Helsingforsresa med #boblmaf. Dvs jag panikläser Där vi en gång gått, jag paniklyssnar på Kjell Westös sommarprogram, jag panikpackar (what to wear!?) och där emellan panikstädar jag det försummade huset och panikjobbar när jag måste. Förstå hur mycket jag behöver den här helgen!! :) #boblmafhfors #instapond 

 https://instagram.com/p/1k9W2gC0Zi/



fredag 10 april 2015

Snuttefiltar

Skuggor i snön av Kate Fenton har jag någon gång utnämnt till en av mina "snuttefiltar". Jag har läst om den några gånger, det är feelgood och brittiska landskap, så det talar väl nästan för sig självt... Nu var det i och för sig några år sedan jag öppnade upp den senast och jag måste nog säga att det märks; vid det här laget att boken har några år på nacken; uttrycken/dialogen känns aningen gammalmodiga. Dock: ju mer jag läste desto mindre lade jag märke till det och hamnade åter i "mysmode". I det stora hela kan jag hålla med om recensionen jag skrev för ett decennium sedan (nedan).

 ------------------

Recension från februari 2004 -

Jag köpte denna på en bokrea bara för att jag tyckte om A6-formatet den var tryckt i... Jag visste intgenting om vare sig handling eller författare, men det skulle visa sig vara ett riktigt fynd!

Boken handlar om Frankie, en konstnärinna från London som behöver ägna sig åt måleriet på heltid, då en utställning hägrar och dessutom behöver hon få distans till sitt komplicerade kärleksliv, varför hon hyr en stuga på landet i Yorkshire.

Redan någon av de första dagarna springer hon på den bastanta Ned Cowper, som står och fiskar öring i bäcken och hon fattar genast stort tycke för honom. Dagarna som följer umgås de över middagar och vin, men så får Frankie via det skvallrande mjölkbudet reda på att Ned inte bara är gift, utan även präst. Någon utomstående verkar också ha fattat agg mot henne, för det smyger främlingar runt stugan på nätterna och en dag får hon ett hotelsebrev...

Jag vet inte exakt vad det är med Skuggor i snön, som gör den så lätt att tycka om, men det är något med hur Fenton beskriver årstidsskiftningarna, livet på puben, Frankies frenesi när hon målar, måltiderna som dukas upp i stugan och på slottet i byn. Relationen mellan den bohemiska konstnärinnan och den plikttrogna prästen känns förvånansvärt trovärdig och det är lite romantiskt och spännande på samma gång. Det är inget litterärt storverk, men välskrivet och en perfekt bok att mysa med i sängen kalla vinterdagar.



måndag 6 april 2015

Hej då, påsken

 Hade en hemmapåsk i år. Den var lite kall, men solig och jag tror faktiskt jag är lite solröd om kinderna nu så här måndag kväll. Matchar påskharens bädd kan man säga. 


 Långfredagen åkte vi till Kronovall, Åkessons vinslott på Österlen. Något av en påsktradition faktiskt, då de har sinnessjukt god pizza där och de vackraste omgivningar. I år inkluderade dessutom besöket återbördande av barn, som återlämnades efter en veckas påskkollo hos mormor och morfar. 



Så mycket konstrunda blev det inte för oss i övrigt, men vi gjorde i alla fall ett stopp i pittoreska Gislöv och beskådade prydnadspåskägg för det facila priset av 425 kr/stycket. Blev tyvärr inga inköp för oss i år.

Vårtecken om något. Jag kallar den humla på viol. 



 På påskafton hängde vi i Västra hamnen/Malmö större delen av dagen. Havet var så blått att inte ett endast filter behövdes på instagram...! Minipondarna, som är inne i en "gladiatorernaperiod" hittar hinderbanor överallt. 


Sista dagen tillbringades på landet bland hästar, hundar, får och potentiell fisk, men det blev ingen när  de åkte ut - den här gången heller... 



söndag 5 april 2015

Påskekrim 2015


Påskekrim 2015. Ja, kycklingen får representera fågeltemat; ingen gök direkt, men passar att illustrera just den här helgen. För övrigt spänd på J. K Rowlings deckardebut, som även är nästa bokklubbsbok. 

#instapond via Instagram http://ift.tt/1a3p2Yb




lördag 4 april 2015

Vargen ylar i nattens skog

Om Sverige har Torka aldrig tårar utan handskar så har USA (bland annat) Låt vargarna komma som en skönlitterär referens över 80-talets aidsepidemi. I Carol Rifkas bok är berättarrösten den tonåriga June vars älskade morbror Finn precis har avlidit i sjukdomen. Hennes mamma anklagar pojkvännen Toby för att vara smittbärare och förbjuder June och hennes syster Greta att ha något med honom att göra. Men Finn bad June att ta hand om Toby efter hans död och han är hennes enda band till morbrodern. Hon träffar honom i smyg i New York och från att bara vara en länk till Finn så börjar hon tänka på Toby som en vän, tills hon förstår att hon kommer förlora även honom. 



Låt vargarna komma är en nedtonad, coming of age-roman om vänskap, systerskap, att växa upp och hantera förluster. June är en lite udda, ensam figur som tar sin tillflykt i fantasilekar och vars enda vän var morbrodern Finn. Hennes revisorer till föräldrar är relativt frånvarande på grund av den intensiva "skattesäsongen" och i takt med att de blivit äldre har hon kommit ifrån och fått ett mer problematiskt förhållande till sin syster Greta. Rifka ger en ganska på pricken skildring av hur det kan vara mellan syskon; avgrundsdjupa bråk, men tillgivenhet därunder, som inte alltid når fram. Beskrivningen av hur det är att vara tonåring känner jag också igen på ett avlägset, men ändå bekant och skavigt sätt; det dåliga självförtroendet, känna att man är pinsam, säger fel saker. Fast i Junes fall måste jag säga att hon har långt mer integritet och mognad än de flesta andra trettonåringar (inklusive undertecknad); hon känns stark i sin egenhet.

Bilden av hiv och aids under den här tiden på 80-talet delges läsaren genom Junes ögon. Det är glimtar av vad sjukdomen gjorde med Finn, hur omgivningen reagerar när de får reda på hans dödsorsak, okunskapen om smittspridning. Det är fortfarande en stigmatiserande sjukdom, men det måste ju ha varit långt värre då. Genom Junes vänskap med Finn och Toby kommer man nära livet med aids på ett sätt som känns personligt och ledsamt. Dock drabbade inte Låt vargarna komma som jag hade förväntat mig att den skulle göra, med tanke på de hyllande förhandstipsen. Jag tror att det kanske mest har med känslan av att jag läser en "ungdomsroman" och därmed på något sätt hamnar som betraktare utanför målgruppen, men det är absolut en fin, viktig och läsvärd roman. 

BOKKLUBBEN hade en något splittrad bild som löpte från "Lite långsam i början, men tog sig mot slutet", "Levde inte upp till höga förväntningar" till "Något av det bästa jag läst. Jag älskar böcker där barn är berättaren."



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015