The Book Pond
981 recensioner
2071555 besök

lördag 30 april 2016

New InstaPond


Det är ju inte som att jag inte har några olästa böcker hemma, men Vara Frank av Peo Bengtsson fick ändå följa med ner i Kindlekorgen.. Har sett fram emot! Legogubben approves :) #instapond via Instagram http://ift.tt/1UnKYl9



lördag 23 april 2016

Out of season

Ja, här kommer ännu en bok i fel årstid: The winter folly recenseras i april. Min backlogg med lästa, orecenserade böcker sätter uppenbarligen årstiderna ur spel...


När Delila träffar John, godsägaren till Fort Stirling, så faller hon pladask och ett tu tre har hon lämnat London, ett toppjobb och vänner bakom sig för att bli fru Stirling. Delilas bild av att hon ska kunna göra godset till sitt arbete i stället; inreda, låna ut det till filmvisningar och jippon, visar sig snart falla platt då John är mycket ovillig att göra några som helst förändringar eller hyra ut ägorna.

Dessutom vilar det en dyster stämning över hela huset och som också verkar färga av sig på John, då han med jämna mellanrum blir introvert och fåordig. Delila försöker få honom att dela sina grubblerier med henne, men utan framgång.

Så en dag kommer hon över en kista med gamla kläder som uppenbarligen tillhört hans mor, om vilken han inte pratar alls. Därifrån börjar Delila pussla ihop ledtrådar för att förstå vad som hänt modern. Att börja riva upp hemligheter ur det förflutna är emellertid inte något man gör obemärkt eller utan risk...

Detta är en bok med ännu ett omslag där en kvinna i röda kläder rör sig bort ur bilden; det har gjorts några sådana nu, men jag är svag för dem alla, trots allt. Det snöar på bilden, men The Winter Folly är ändå en ganska konstig titel, då boken egentligen mestadels utspelar sig under sommartid i England. Det beskrivs som att det är varmt (kan det verkligen vara möjligt ;)) och vackert och det får mig att längta dit.

Boken berättas ur två olika perspektiv: Delialas i nutid och Alexandras på 60-talet, där de två historierna sakta närmar sig varandra samtidigt som den annalkande katastrofen och när den kommer så måste jag sluta läsa ett tag; det är alltför hemskt. Generellt så är dock The Winter Folly lättläst om än inte helt lättsmält i vissa partier. Jag kan avslöja så pass att slutet är betydligt ljusare än vad jag kunnat hoppas på i alla fall.

En sak jag inte tycker om är sättet på vilket Delila ger upp hela sitt liv för John; hans humör styr deras förhållande och det känns osunt och gör mig obehaglig till mods.

På det stora hela ändå godkänd underhållning.



lördag 16 april 2016

Snart Sommarboken


Det var december när Bokklubben samlades för att prata om Tove Jansson Sommarboken. Helt fel årstid att läsa den, men trots det eller kanske tack vare tidpunkten så gick boken hem hos samtliga av oss.

Varje sommar kommer Sophia med sin pappa till ön där farmor bor. Pappan stänger in sig och jobbar, med vad är oklart, men han är bara där i bakgrunden. Den alltsomoftast buttra flickan får klara sig själv tillsammans med den kärva farmodern och de har både vardag och äventyr tillsammans i korta, fristående och inte nödvändigtvis kronologiska kapitel.

Trots att det är lite knorrigt finns där ett kärleksfullt och fast band demellan. Jag får en känsla av att farmodern är flickans närmaste relation. Det nämns kort att mamman är död och jag funderar på om anledningen till att pappan är så distanserad är att han bär på så mycket sorg, men det uttalas aldrig. 

Farmodern i boken är så långt ifrån den klassiska bullbakande och självuppoffrande typen man kan komma. Hon pratar med flickan som en vuxen, hon är rak och brutalt ärlig, men också mycket omhändertagande på sitt sätt. Det är till exempel fint berättat i kapitel som heter Venedig där de bygger ett träpalats, som sedan försvinner i en storm. Farmodern kliver upp mitt i natten, hittar ett nytt stycke balsaträ och ägnar timmar åt att återskapa palatset, för att Sophia inte ska ana att det någonsin varit borta när hon vaknar på morgonen.

Tove Jansson låter också farmoderns behov få komma fram och hon får vara "egoistisk" utan att det fördöms när hon vill ta sig en lur, röka sin cigarett eller bara vara ifred.

Nedan stycke illustrera både farmoderns självständighet och den tillgivenhet hon har gentemot sitt barnbarn:

Havet var blankt som olja och så blekt att man knappt såg att det var blått. Farmorn satt mitt i båten under ett violett parasoll, hon hatade violett, men det fanns inget annat. --

- Vet du, ibland tycker jag det är astråkigt när allting är bra, sa Sophia -
 - Jasså, sa farmorn. Hon tog en ny cigarett, det var bara den andra före tolv och hon försökte alltid röka i smyg när hon kom ihåg det.
- Det händer ingenting, förklarade hennes barnbarn. Jag ville klättra upp i sjömärket och så sa pappa att jag inte fick
- Beklagligt, sa farmorn 
- Nej, sa Sophia. Inte beklagligt. Asdumt 
- Varifrån har du fått det där med as, du säger as hela tiden. 
- Jag vet inte. Det låter bra. 

Sjömärket var mycket högt, det var vitmålat med en röd triangel i mitten. -- Sophia hade hunnit ända nästan upp till toppen när farmorn fick syn på henne. Farmorn förstod genast att hon inte fick skrika. -- Sophie började klättra neråt, det gick stadigt ett steg i sänder. 

- Jävla unge, tänkte farmorn, förfärliga barn. Men så går det när de förbjuder en allt som är roligt. 
- Du är mycket bra på att klättra, sa farmorn strängt. Ska jag berätta om det här för honom eller ska jag låta bli? 
- Kanske det räcker med dig, sa hon. Men du kan ju berätta det på din dödsbädd så att det inte går förlorat. 
- Det är en asbra idé, sa farmorn. 

Sommarboken kom ut första gången 1972 och räknas numera som en klassiker. Den är inte menad som en saga, det är något annat än mumintrollen - och Tove Jansson ville heller inte att någon jämförelse skulle göras; hon var länge tveksam till att ha illustrationer i boken på grund av detta.

Och här finns inga sagofigurer, men vemodet och förkärleken för det lite absurda, det känns igen. Det är en bok om relationen mellan en farmor och hennes ensamma barnbarn, en bok om att växa och att åldras. Och det är också en naturjournal som skildrar naturen och de snabba väderväxlingarna på en utsatt skärgårdsö. Mycket fin bok som kan läsas om flera gånger, vilken årstid som helst.



torsdag 14 april 2016

Very meta

Kvinnan på tåget (jag) läser Kvinnan på tåget 

#instapond via Instagram 
http://ift.tt/1V3eIEF



fredag 8 april 2016

Tre överraskningar i en!


Tre överraskningar i en! Det är en bok, det är ett pussel och när man lagt klart pusslet kan man hitta de sista ledtrådarna som löser gåtan i boken! The genius of it, kommer vara upptagen nu i cirka en månad framöver ;) Tack för present @kurt.lof #instapond 

via Instagram http://ift.tt/25PoFJw



fredag 1 april 2016

Den fallande, den döende, den galopperande...

... detektiven. Kärt barn har många attribut (?)... Jag har läst Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson, som numera är ett etablerat namn i de svenska deckarkretsarna. Säkert har det i många artiklar och recensioner också konstaterats att han är etablerad "trots sin ungdom". Jag kan tänka mig att han är dödstrött på att få höra det...

Så låt mig tjata lite till om hans ålder. Carlsson är född 1986 och fyller med andra ord 30 2016. Han är krimonolog i grunden (filosofie doktor för att vara exakt), har gett ut ett antal vetenskapliga publikationer och fem deckare - och så har han fått barn. Det vet jag för jag följer honom på instagram. Själv är jag 43, jag har visserligen två barn, men har därutöver inte uträttat mycket karriärmässigt sett och fått utgivet exakt intet. Man får lite ångest faktiskt i jämförelse med en sådan wunderkind. Så jag tänkte att jag får väl läsa något då, för att spä på mitt mindesvärdeskomplex ytterligare lite...

Valet föll på Den fallande detektiven. Egentligen borde jag ha börjat med Den osynlige mannen från Salem, som är den första boken i serien om polisen Leo Junker, men så bra koll hade jag alltså inte utan kastade mig rakt på del två. Det är ju ett nytt och fristående fall i den här boken förstås, men det görs flera kopplingar bakåt i historien, så man läser med fördel den första först.


Det första jag tänker på är att Carlsson verkar gilla att leka med sina titlar. Åtminstone är det tydligt i den tredje delen Mästare, väktare, lögnare, vän som förstås är en ordlek på Le Carrés Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Jag tänker att Den osynlige mannen från Salem kanske är en blinkning åt Den vedervärdige mannen från Säffle och Den fallande detektiven åt Leif G W Perssons Den döende detektiven? Åtminstone tror jag inte att han åsyftar Den galopperande detektiven.. ;)

Hur det än är med den saken, så inleds Den fallande detektiven med ett mord på en sociolog med viss renommé, Thomas Heber, en vinternatt i Stockholm. Leo Junker har precis återinträtt i polistjänst efter något trauma som inträffade i ettan, men är inte helt psykiskt tillförlitlig utan knaprar sobril i hemlighet. Han försöker lägga av hela tiden.

Han teamas upp med den solide Gabriel Birk, men de har knappt hunnit börja nysta förrän fallet tas över av SÄPO. Detta hindrar dock inte herrarna från att fortsätta gräva när Hebers sporadiska flickvän söker upp dem för att överlämna material som visar att Heber besatt information som kunde var farlig för honom - och som av allt att döma också var det. Det för in poliserna i en värld av höger- och vänsterextremism, där den gemensamma nämnaren är att alla är på helspänn och väldigt rädda...

I pocketupplagan av Den fallande detektiven som jag har i min hand, så finns det gott om pressröster som tokhyllar boken: "trovärdig", "briljant", "löftesrik" och så vidare. Jag kan hålla med om att den håller sig ifrån klichéerna. Junker är ingen machopolis, han är inte en intellektuellt överlägsen polis, han är ingen medelålders polis, han är ung, medelmåttig och sargad; det är han som faller i titeln och kämpar för att hålla sig över ytan.

Och detta känns nytt och gör mig positivt inställd, men under bokens gång får jag ingen riktigt grepp om Junker; jag tycker hans personlighet känns undflyende och mitt engagemang förblir lite ljummet. Även om jag känner att Carlsson har en ömsint relation till sin huvudperson, så tycker jag bättre om Gabriel Birk, han har en tydligare karaktär och känns stabilare, skärptare och roligare. Förmodligen är det inte alls meningen att man ska känna så....

Från första kapitlen så antyds det att det kommer hända något stort, något som människor är rädda för att yppa och på vägen dör ett antal på grund av vetskapen. När avslöjandet till slut kommer så kan jag inte påstå att jag bryr mig helt.. Intrigen med unga människor (killar) i utanförskap som dras in i omfamnande mörkermakter på högerkanten - och hamnar i våldsamma konflikter med den polariserande vänstern - är förstås högaktuell - men ska jag vara ärlig så är inte det här ett ämne som engagerar mig så särskilt och jag blir, förlåt, rätt uttråkad.

Det här kan ju låta som en totalsågning - och visst, just Den fallande detektiven var inte i min smak, men i Birk och Junker, där finns det ändå intressant stoff och nästa bok handlar förmodligen om något annat, så jag tänker ge den en chans!



tisdag 29 mars 2016

Post Påskekrim


Påsken är över. Jag lade upp den här bilden inför helgen med mina val av den numera i Sverige etablerade hashtaggen #påskekrim. 

Jag har påbörjat både, avslutat ingen, för det är inte så jag jobbar ;) 

Disclaimer av Renée Knight är så här långt en bladvändare och är läskig på rätt sätt. Spökryttarna av franska Fred Vargas är ärligt talat lite konstig, eller rättare sagt så är huvudpersonerna lite märkliga, men inte dålig för all del. Återkommer om recensioner någon annan månad.. 





måndag 29 februari 2016

Maybe it's me, but...

Varför har jag väntat så länge med att recensera It's not me, it's you när jag älskar Mhairi McFarlane (fastän jag inte kan uttala hennes namn)!? Jag skrattgrät (mest skrattade) mig ju igenom You had me at hello och Here's looking at you och gav dem soklara toppbetyg, så när It's not me kom min väg kastade jag mig över den och läste ut på några dagar. Ändå har det dröjt över ett halvår innan jag kommit mig för att skriva om den. Sanningen är väl den att det inte blev så mycket skrattgråt eller kärlek med It's not me - i alla fall inte i samma magnitud som med de andra två.

Kanske dock orättvist att inte låta boken stå för sig själv dock, så här kommer min fristående recension...

Det börjar med att Delia friar till Paul efter tio år och han säger ja, men senare på puben råkar han skicka ett sms till Delia som var avsett för hans älskarinna och därmed blir det uppenbarligen inget bröllop. I stället flyttar Delia hem till sina föräldrar och därefter till kompisen Emma i London för att starta om på nytt. På vägen hamnar hon i trubbel på sitt jobb, blir ovän med - och vad värre är - i beroendeställning till en dryg journalist och manipulerad av chefen på sitt nya arbete. Delias liv går inte spikrakt uppåt direkt. Men å andra sidan blir hon nätvän med en nörd som har Naan (som i det indiska brödet) som alias, återfinner sina serieteckningsrötter och tar itu med den manipulerande chefen på ett briljant sätt.


Till att börja med ett plus för omslaget som är färgsprakande och glatt och påminner mig om de där surfrissiga, blårosa godisflaskorna, ni vet (Se instagrambilden!). Och innehållet är absolut inte dåligt det heller; McFarlane håller hög klass och levererar som alltid underhållning Det är allmänt känt vid det här laget att hon är en ordkonstnär av rang. Hennes snitsiga dialoger är magnifika och roliga och inget undantag här heller. De många sms-konversationerna har jag stort nöje av; det är ett format som kan funka riktigt bra i böcker, det tyckte jag redan när Helen Fieldning använde det i senaste Bridgetromanen. Också de infällda teckningarna om The Fox är en kul detalj.

Men det är någonting här som inte riktigt klickar hundraprocentigt.

Maybe it's me, but... Jag tror det är meningen att man ska få intrycket av att Delia är en färgstark kvinna i sitt röda hår, sina 50-talsklänningar och serietidningsalteregot The Fox, men ju längre jag läser desto mer konturlös framstår hon för mig; jag får inget grepp om vem hon är eller riktigt vad hon vill. Jag känner heller inte med henne som jag gjorde med Anna i Here's looking at you (oops, jämförelse igen, men oundvikligt kanske). Om Delias personlighet är undflyende, så är det inget mot pojkvännen Pauls. Han känns totalt beige och intetsägande och det är en gåta för mig boken igenom varför Delia är ihop med honom. Helt nöjd är jag inte heller med behandlingen av den sociala fobikern och nätgurun Naan (han heter egentligen Joe), vars onlinevänskap med Delia uppenbart har undertonerna av någonting mer. Killen är kär i henne, men historien tillåts inte utvecklas utan stannar bara vid att han är en god vän och glad för det. Tror jag inte. Hade han inte kunnat få någonting i alla fall för sättet han använder sina skills i senare hälften av boken (på vilket sätt ska inte avslöjas här)??

Maybe it's me, but.., ingen klockren fullträff den här gången. I vilket fall som helst hindrar det mig inte från att längta efter nästa McFarlane-bok!



söndag 14 februari 2016

Hundar och hundra omistliga ting


Hjärtedagen till ära; påbörjar Lucy Dillons Hundra omistliga ting, tillika nästa bokklubbsbok (gillar variationen efter diverse socialrealism/feelbad-litteratur i gruppen på senaste tiden som, surprise, inte riktigt varit mina favoriter 😁) 

#instapond via Instagram http://ift.tt/1mA9vVD



lördag 6 februari 2016

Bodil Malmsten - en saknad, ett mörker, ett ljus


Ytan är inte mindre värd än djupet 
Sorgen inte mer värd än glädjen 
Döden är inte seriösare än livet 
Djupet kan inte finnas utan yta, utan ytan att utgå ifrån kan det inte finnas något som kan kallas djup Den som lever är den som tänder lampan, skriver Erik Beckman 
Mörker finns det alltid så det räcker och blir över, ---, för det kan man vara fullständigt lugn 

Ur "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper" 

#instapond via Instagram https://www.instagram.com/p/BBdXn23C0Z2/?taken-by=mrsbookpond

Jag såg Bodil Malmsten på Karlskrona stadsbibliotek första gången när jag var kanske femton. Hon läste högt ur sin diktsamling Paddan & Branden och som det svårmodiga lilla barn jag var blev jag betagen förstås. Sedan dess har jag följt henne, eller hon har kanske följt mig; framförallt i böckerna som getts ut under 2000-talet.

Det som fångar mig med Bodil Malmsten är framförallt hennes mörker, hennes svarta humor, den omisskännliga och torra, som Priset på vatten i Finistére eller För att lämna röstmeddelande tryck stjärna är så bra exempel på. Jag kunde också skratta högt åt många inlägg hon hade på sin blogg Finistère, t.ex. följetongen om Familjen Tejp. 

Och hennes ständiga nyfikenhet, viljan att lära nytt, att förstå, som leder till funderingar jag själv aldrig skulle haft (Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är en god representant här), ibland överhuvudtaget inte förstod, men för det mesta tyckte var fascinerande. Thomas Bernhard var en av hennes husgudar, som hon ständigt återkom till och den litterära vandringen hon tar mig på bland filosofer och andra i sina böcker är berikande. 

Med åren blev Bodil Malmsten alltmer samhällskritisk, hon flydde Sverige för Frankrike. Av olika skäl flyttade hon så småningom tillbaka och då kom det en bittrare ton in i bilden, som jag hade svårare att förlika mig med, men vem vet hur hon hade det egentligen som föranledde utspelen.

Det fanns således alltid ett mörker hos Bodil, i nästan allt hon skrev. Hon var inte den glättiga typen, ibland var hon rent arg, ibland var hon dyster, ibland var hon mycket rolig, men nästan alltid uteslutande med svarta undertoner. I texten ovan så känns det som att hon bemöter sig själv, konstaterar att mörkret inte kan leva utan ljuset och har vi mörker inom oss, så har vi även ljus och att det är viktigt - viktigare - att förstå.

Bodil, jag hoppas det är ljust där du är. 




Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016