The Book Pond
985 recensioner
2180173 besök

söndag 19 juni 2016

Spökryttare och Calvados i Normandie

Ända från den lilla byn Ordebec i Normandie kommer en kvinna för att söka upp kommissarie Adamsberg i Paris. Hennes dotter har sett de olycksbådande "Spökryttarna", en - enligt den lokala sägen - otäck samling döda som rider omkring på skelettliknande hästar och förebådar död. Kvinnan finner inget stöd hos det lokala gendarmeriet och har ryktesvägen hört att Adamsberg kanske är mer benägen att ta sig an detta udda fall.

På grund av omständigheter kring en fransk industrimagnats död behöver Adamsberg hålla sig undan ett tag och kan därmed dra vissa fördelar av att tillsammans med en sjuk duva åka till Ordebec för att ta sig en titt. Han har knappt kommit dit förrän det första mordet äger rum. Och fler ska följa. Adamsberg börjar luta åt att legenden om Le Chemin de Bonneval kanske inte är helt gripen ur luften, eller så utnyttjar någon det faktum att folk tror att den är sann....

Jag upptäckte deckarförfattarinnan Fred Vargas för många år sedan och finner nöje av att läsa henne emellanåt. Hennes böcker är mycket långt ifrån klassisk Nordic Noir; i stället kan man säga att de är klassiskt franska. Ett exempel är den kärleksfulla vikt som läggs vid de måltider som äta (Morotssoppa, Gräddstuvad köttragu, potatis med gräddsås) och framförallt vid den dryck som intas (Calvados) - och alla röker förstås.

Det andra är att den är rätt konstig, för att vara helt uppriktig. Nu har i och för sig Adamsberg även med fransk polis mått mätt okonventionella och osystematiska metoder, men dialogen är ofta lite udda, på gränsen till humoristisk, fast på ett konstigt sätt. Kanske är det fransk humor? Det är i alla fall en stil som kräver viss tillvänjning.. Liksom de mer eller mindre sexistiska kommentarerna om kvinnorna som förekommer i boken, men det är mer svårsmält för mig.

När Adamsberg kom hem sent omsider --- stod hans granne - den gamle spanjoren Lucio - och pinkade högt och ljudligt mot trädet i den lilla trädgården -- 

"Tjena, hombre" sa den gamle utan att låta sig hejdas. "En av dina inspektörer sitter och väntar på dig. Ett jättetjockt fruntimmer, stor och bred som en ladugårdsdörr. Grabben din släppte in henne." 

"Det är inget jättetjockt fruntimmer, Lucio, det är en gudinna, en mångkunnig gudinna." "Jaså, är det hon?" sa Lucio och knäppte gylfen. 

----

När Adamsberg gick där bredvid henne genom de trånga gatorna märkte han att lusten att äta upp henne segrade över lusten att ligga med henne. Denna kvinna väckte en glupande aptit hos honom, och han mindes plötsligt den kolossala kouglof han hade mumsat i sig som barn hemma hos en moster i Alsace, en bit mjukt, nybakad, honungsdoftande mandelkaka. Han valde ett av fönsterborden och undrade hur han skulle kunna hålla ett korrekt förhör med en bit ugnsvarm houngskaka ---"

----

En sak jag dock skrattade åt på riktigt är hur avdelningen inför en förestående inspektion tvingas röja upp lite på kontoret. Det här hade knappast utspelat sig på den svenska diton: "Mercadet, lägg er och vila meddetsamma, ni måste vara klarvaken när de kommer instormande. Stoppa sedan undan kuddarna. Voisenet, ut med fisketidningarna, Froissy, inte en smula kvar i skåpen och plocka bort akvarellerna. Danglard, töm vinförrådet, Retancourt, se till att flytta katten och matskålarna till någon av bilarna."

Spökryttarna i Ordebec är en deckare åt det myspysiga hållet med en touch av "medieval crime". Fred Vargas är arkeolog och det finns alltid medeltida inslag i hennes böcker som gör det hela lite intressantare, som här med legenden om de ruttnande ryttarna. Den speciella stilen i dialogen gör att jag ibland känner att boken förvandlas till en slags slapstick, men stundtals är det också charmigt och stundtals väldigt mörkt. I slutändan tycker jag nog ganska bra om Spökryttarna, men det tog sin lilla tid att komma dit.



lördag 18 juni 2016

Faithless i Faithful


Orkeslös idag. Mest skrotat hemma (städat) och läst. 

Faithful Place är tredje delen i irländska Tana Frenchs serie om Dublin murder squad. Här står undercover-agenten Frank i fokus, när han efter nästan 20 år tvingas återvända till sina gamla hoods, bara för att upptäcka att hans highschool sweetheart aldrig övergav honom, utan de facto blev mördad i ett ödehus på hans gata. 

Franks familj måste vara bland det mest dysfunktionella jag läst om och det lär ju förklara en del av de mindre sympatiska och kärva dragen han utvecklat. Svårare att gilla Frank än poliserna i de tidigare två böckerna jag läst och stämingen är kanske inte heller lika förtätad, men det är otvivelaktigen så att mysteriet med kopplingar till det förflutna håller mig i sitt grepp. 

#instapond via Instagram http://ift.tt/1ruvOyu



måndag 6 juni 2016

Ställ ut en väktare: om förväntningar, små och stora revolutioner och kaffe

För många år sedan läste vi ut To kill a mockingbird (Dödssynden) i bokklubben. Inför det valet så var det någon som sade att den kom först upp på en lista när brittiska bibliotekarier valde "books to read before I die". Förväntningarna var höga och jag tyckte mycket bra om den, men i efterhand funderade jag på om jag också gjorde det därför att det förväntades av mig att jag skulle ge boken högt betyg...

Jag har inte läst om den sedan dess, dock har jag nyligen läst ut den fristående fortsättningen Ställ ut en väktare/Set out a watchman. I Ställ ut en väktare har huvudpersonen från Dödssynden, den nio-åriga Scout eller Jean Louise, som hon egentligen heter, vuxit upp och flyttat till New York. Som 26-åring återvänder hon hem till hålan Maycomb, för att hälsa på sin åldrande far Atticus. Det är 50-tal och medborgarrättsrörelsen har nått ända till mörkaste södern, men inte utan att möta motstånd.

Vad den storstadspräglade och fritänkande Jean Louise är helt oförberedd på är hur hennes barndomskärlek Henry och hennes rättrådige far verkar vara en del av motståndet. Kollisionen mellan vad hon blivit upplärd med som barn och vad hon erfar som vuxen är total, förvirrande och förgörande.


Kollisionen mellan Dödssynden och Ställ ut en väktare är också monumental. I den förra är Atticus hjälten, som står på den svarta, anklagade mannens sida. Nu är man som läsare inte säker på hans moraliska riktning längre. Scout förvandlas från barnet som söker vägledning hos sin far till en ung kvinna som starkast av alla ifrågasätter hans handlingar och åsikter. Hon kommer kanske till slut till någon slags acceptans, kanske inser hon att i stället för ett svartvitt moraliskt "rätt" eller "fel" finns det andra mekanismer som styr hennes närmaste. Så länge den rådande samhällsordningen var den att de vita styrde och de svarta tjänade var det "lätt" för Atticus att vara storsint och överseende. Men när djupt rotade mönster, hans egen ställning, hotas att omkullkastas går han och Henry i försvarsställning, de ser om sitt hus och motsätter sig förändringarna i någon mån. Egentligen är det inte så konstigt, det är så många reagerar inför nya grepp, men skillnaden här är att Scouts bild att fadern alltid gör "det rätta" blir demolerad.

Boken handlar till stora delar om den här konflikten, men lika intressant finner jag egentligen det andra, kanske inte lika uttalade, temat: kvinnlig frigörelse. Scouts personlighet, hennes obekymrade tomboy-stil har ingen helt lyckats rå på, trots att det är 50-tal och unga kvinnor förväntas bli till duktiga små hemmafruar. Scout sveper in som en sorglös fläkt, hon röker, hon går sin egen väg och träffar Henry av och till med svävande löften om bröllop. När hon träffar jämnåriga kvinnor håller hon på att dö av tristess av deras oändliga utläggningar om äktenskap, handarbete och välgörenhet. Hon vill ha någon jämbördig, som hon kan ha intellektuella diskussioner med, utmanas av.

Trots att priset Scout får betala är att hon inte passar in och ger traktens alla moraltanter dåndimpen så är det ändå härligt att läsa om hur hon verkligen varken räds att eller kan vara annorlunda än den hon är. Om medborgarrättsrörelse var en revolution i det stora, så är Scouts markeringar en revolution i det lilla.

Jag vet att det är många som inte tyckte att Ställ ut en väktare levde upp till de enorma förväntningar som fanns, men om jag rannsakar vad jag egentligen känner så finner jag mig faktiskt så mycket bättre till rätta med den här tuffa, vuxna versionen av Scout än det lillgamla barnet i den mer tillrättalagda Dödssynden.

Dessutom, inte svårt att sympatisera med en fellow kaffeälskare:

"När hon var inne på fjärde koppen kaffe tutade Crescent Limited till sin norrgående kamrat och dundrade över Chattahoochee River in i Alabama."



fredag 3 juni 2016

Toujours Finistère


Läser om just nu inför nästa bokklubb. Kärt återseende. Toujours Finistère! 

#instapond via Instagram http://ift.tt/22BTzCq



tisdag 31 maj 2016

Pusseldeckare

Kommer ni ihåg Sherlockpusslet? Så här såg det ut när det var klart! Jag hade trott att novellen som hörde till, The speckled band, skulle vara modifierad på något sätt för att läsaren med hjälp av det färdiga pusslets ledtrådar skulle lista ut gåtans lösning.

Men novellen kom i originalformat och pusslet visade snarare bara ett antal av de observationer som Sherlock gör. Oavsett så hade jag en månads nöje med att lägga pusslet och Minipondarna har fått sitt livs första Sherlocknovell högläst!





söndag 22 maj 2016

Disclaimer

Catherine, hyllad dokumentärfilmare, lyckligt gift med Robert, mamma till Nick som precis flyttat hemifrån. Ett till synes perfekt liv, som börjar krackelera i det ögonblick Catherine lyfter upp en deckare som kommit hennes väg, The perfect stranger.

Efter bara några kapitel inser hon boken handlar om henne, om en episod för 20 år sedan då hennes son nästan dog och hon själv var med om en händelse som hon aldrig yppat ett ord om för en enda människa. Likväl läser hon om den nu och hon får panik och förstår inte hur eller vem eller varför. När hon börjar göra efterforskningar om författaren hamnar hon i en återvändsgränd.

Samtidigt dyker fler böcker upp i hennes närmaste krets; hos hennes son, på hennes jobb och det är bara en tidsfråga innan Catherines mörkaste hemligheter ska avslöjas.

Titeln - Disclaimer - syftar på den text som alltid står i början av romaner "Alla eventuella likheter med nu levande eller döda personer är en ren tillfällighet". Det ironiska är att i "The perfect stranger" finns det en disclaimer, men i Disclaimer finns det ingen! Det hade varit ganska meta.

Hursomhelst, på framsidan av mitt pocketex står det "An addictive novel with shades of Gone Girl". Det är precis så jag skulle sammanfatta innehållet. Gone Girl är en spännande, men oroande roman av Gillian Flynn med en negativ spiral som obönhörligt styr mot botten. Så är det också här och jag som läsare slits mellan att vilja och inte vilja läsa vidare, då boken gör mig obehaglig till mods. Framförallt på grund av hur Catherines liv faller sönder och samman under det att hon är helt maktlös att göra något åt det; det är otäckt och stressande hur få och tunna livlinor som håller oss mellan civilisation och avgrund.

Precis som med Gone Girl är det anledningen till att jag inte ger Disclaimer full pott. Egentligen kanske det är just därför jag borde det; det är få böcker som genererar sådanan här fysiska reaktioner, men min sammanfattning blir ändå absolut läsvärd, men inte helt lättsmält.



fredag 13 maj 2016

Somewhere only we know - the place I always go

Somewhere only we know av Erin Lawless handlar om den ryska Nadia, som är så gott som Londonbo; hon har bott där större delen av sitt liv, hon har sina bästa vänner där, MEN hon har inget permanent visum och en dag så kommer immigrationsmyndigheterna ikapp henne och hon riskerar att deporteras, om hon inte lägger fram ett trovärdigt case för sitt permanenta uppehållstillstånd.


Den som initialt behandlar hennes ansökan är Alex, en medelmåttig kontorsslav som gör sitt jobb på rutin, men när han ser Nadias ansökan är det något som tilltalar honom och han skickar den vidare ett steg genom de byråkratiska labyrinterna. Av en rent otrolig slump hamnar han en vecka senare på samma pub och i samma quizlag som Nadia och då förstår han att han tog rätt beslut.

I Alex ser Nadia en kille som inte vågar tänja sina egna gränser och när hon ger sig på sin London bucket list i tron att det kanske är sista gången hon har möjlighet, tar hon med sig Alex på färden. Snabbt blir de förtroliga vänner, och kanske mer än så, men båda har sina skäl att inte våga berätta det för varandra. Och till sist kommer dagen då det kan vara för sent.

Somewhere only we know var så timad, då den utspelar sig i London och jag började läsa den när jag åkte dit över en långhelg. Att jag kan relatera till de geografiska platserna i boken ger alltid skjuts åt min läsning och att det är just i London gör mig extra förtjust.

Det var oerhört lätt att ryckas med i virvelvinden av fester, galna infall och smygande kärlek. Här finns också bihistorier om Nadias bästa vänner Holly och Caro, och om jag ska säga någonting så kan jag fortfarande inte redogöra helt för vem som är vem; de blev lite för anonyma i sin framtoning.

Detta kanske inte är boken man minns för evigt, men det var en trevlig bekantskap, en härlig Londonskildring (som sagt) och slutet är faktiskt inte alls vad man kan förvänta sig, på ett bra sätt!



tisdag 10 maj 2016

Härifrån till VOB


Fått finpost: Härifrån till verkligheten av @evarydinger Om var moderskapet börjar och slutar. 

Idag är jag väldigt mycket den vårdande modern, då yngsta miss BP blev kräksjuk inatt - igen!!! Less på att vobba/tvätta är ett understatement! 

#instapond via Instagram http://ift.tt/1Olm2Es



lördag 30 april 2016

New InstaPond



Det är ju inte som att jag inte har några olästa böcker hemma, men Vara Frank av Peo Bengtsson fick ändå följa med ner i Kindlekorgen.. Har sett fram emot! Legogubben approves :) 

#instapond via Instagram http://ift.tt/1UnKYl9



lördag 23 april 2016

Out of season

Ja, här kommer ännu en bok i fel årstid: The winter folly recenseras i april. Min backlogg med lästa, orecenserade böcker sätter uppenbarligen årstiderna ur spel...


När Delila träffar John, godsägaren till Fort Stirling, så faller hon pladask och ett tu tre har hon lämnat London, ett toppjobb och vänner bakom sig för att bli fru Stirling. Delilas bild av att hon ska kunna göra godset till sitt arbete i stället; inreda, låna ut det till filmvisningar och jippon, visar sig snart falla platt då John är mycket ovillig att göra några som helst förändringar eller hyra ut ägorna.

Dessutom vilar det en dyster stämning över hela huset och som också verkar färga av sig på John, då han med jämna mellanrum blir introvert och fåordig. Delila försöker få honom att dela sina grubblerier med henne, men utan framgång.

Så en dag kommer hon över en kista med gamla kläder som uppenbarligen tillhört hans mor, om vilken han inte pratar alls. Därifrån börjar Delila pussla ihop ledtrådar för att förstå vad som hänt modern. Att börja riva upp hemligheter ur det förflutna är emellertid inte något man gör obemärkt eller utan risk...

Detta är en bok med ännu ett omslag där en kvinna i röda kläder rör sig bort ur bilden; det har gjorts några sådana nu, men jag är svag för dem alla, trots allt. Det snöar på bilden, men The Winter Folly är ändå en ganska konstig titel, då boken egentligen mestadels utspelar sig under sommartid i England. Det beskrivs som att det är varmt (kan det verkligen vara möjligt ;)) och vackert och det får mig att längta dit.

Boken berättas ur två olika perspektiv: Delialas i nutid och Alexandras på 60-talet, där de två historierna sakta närmar sig varandra samtidigt som den annalkande katastrofen och när den kommer så måste jag sluta läsa ett tag; det är alltför hemskt. Generellt så är dock The Winter Folly lättläst om än inte helt lättsmält i vissa partier. Jag kan avslöja så pass att slutet är betydligt ljusare än vad jag kunnat hoppas på i alla fall.

En sak jag inte tycker om är sättet på vilket Delila ger upp hela sitt liv för John; hans humör styr deras förhållande och det känns osunt och gör mig obehaglig till mods.

På det stora hela ändå godkänd underhållning.



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016