The Book Pond
976 recensioner
1913647 besök

lördag 6 februari 2016

Bodil Malmsten - en saknad, ett mörker, ett ljus


Ytan är inte mindre värd än djupet 
Sorgen inte mer värd än glädjen 
Döden är inte seriösare än livet 
Djupet kan inte finnas utan yta, utan ytan att utgå ifrån kan det inte finnas något som kan kallas djup Den som lever är den som tänder lampan, skriver Erik Beckman 
Mörker finns det alltid så det räcker och blir över, ---, för det kan man vara fullständigt lugn 

Ur "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper" 

#instapond via Instagram https://www.instagram.com/p/BBdXn23C0Z2/?taken-by=mrsbookpond

Jag såg Bodil Malmsten på Karlskrona stadsbibliotek första gången när jag var kanske femton. Hon läste högt ur sin diktsamling Paddan & Branden och som det svårmodiga lilla barn jag var blev jag betagen förstås. Sedan dess har jag följt henne, eller hon har kanske följt mig; framförallt i böckerna som getts ut under 2000-talet.

Det som fångar mig med Bodil Malmsten är framförallt hennes mörker, hennes svarta humor, den omisskännliga och torra, som Priset på vatten i Finistére eller För att lämna röstmeddelande tryck stjärna är så bra exempel på. Jag kunde också skratta högt åt många inlägg hon hade på sin blogg Finistère, t.ex. följetongen om Familjen Tejp. 

Och hennes ständiga nyfikenhet, viljan att lära nytt, att förstå, som leder till funderingar jag själv aldrig skulle haft (Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är en god representant här), ibland överhuvudtaget inte förstod, men för det mesta tyckte var fascinerande. Thomas Bernhard var en av hennes husgudar, som hon ständigt återkom till och den litterära vandringen hon tar mig på bland filosofer och andra i sina böcker är berikande. 

Med åren blev Bodil Malmsten alltmer samhällskritisk, hon flydde Sverige för Frankrike. Av olika skäl flyttade hon så småningom tillbaka och då kom det en bittrare ton in i bilden, som jag hade svårare att förlika mig med, men vem vet hur hon hade det egentligen som föranledde utspelen.

Det fanns således alltid ett mörker hos Bodil, i nästan allt hon skrev. Hon var inte den glättiga typen, ibland var hon rent arg, ibland var hon dyster, ibland var hon mycket rolig, men nästan alltid uteslutande med svarta undertoner. I texten ovan så känns det som att hon bemöter sig själv, konstaterar att mörkret inte kan leva utan ljuset och har vi mörker inom oss, så har vi även ljus och att det är viktigt - viktigare - att förstå.

Bodil, jag hoppas det är ljust där du är. 




tisdag 2 februari 2016

New InstaPond

Läser om Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver. Om acceptansen, inte som i att godta allt svårt och dåligt utan att acceptera var man är och vem man är för att hantera förändring därifrån. Fin bok, men jag borde läsa om den varje dag egentligen, för när jag slagit igen pärmarna glömmer jag lika snabbt att tänka på hur det var jag skulle tänka nu igen ;) 

#instapond via Instagram http://ift.tt/20DcQCw



lördag 30 januari 2016

Tea time



Nä, jag är ingen tedrickare. Men jag kan göra ett undantag om det bjuds t.ex. scones, clotted cream och Victoria spongecake till. Recept på traditionella tillbehör till afternoon tea, en del pubmat och annat finns i den här fina boken, Afternoon tea av Anette Rosvall. 

Jag är inte förtjust i att baka heller iofs, så nu hoppas jag mest på att någon händigare person kanske kan bjuda in mig på en tefika. PS: kaffe går också bra...



Ovan, två av mina favoriter bland brittiska bakverk: lemon drizzle cake och Victoria sponge cake. Den sistnämnda ser inte helt ut på bilden som jag fått den i London, men det går väl att modifiera



söndag 24 januari 2016

Dubbelgångare


Kommer ni ihåg när jag läste The Woods av Tana French och blev h-e-l-t till mig? Jag var förstås tvungen att fortsätta med andra delen i Dublin Murder Squad-serien på direkten. 

Den tar vid inte alltför lång tid efter att In the woods slutar. Kriminalkommissarien Cassie är inte kvar på Mordroteln utan jobbar med våldsbrott mot kvinnor, hon är tillsammans med kollegan Sam. Om den före detta partnern Rob nämns mycket lite, men mellan raderna anar man ett sammanbrott, kanske transferering. 

Cassie blir uppringd av en före detta chef på Underrättelsetjänsten, som vill att hon ska inställa sig på en mordplats. När hon kommer dit och får se offret får hon en chock; kvinnan ser exakt ut som henne själv - och använder även den identitet Cassie hade när hon jobbade undercover: Lexie Madison. Mordutredningen tar en minst sagt udda vändning när Cassie blir övertalad att infiltrera det tighta gäng som kvinnan - "Lexie" - levde med i ett ståtligt mansion. Och hon ska göra det som Lexie... Frågan är om vännerna kommer falla för bluffen, om Cassie kan få fram ledtrådar tillräckligt snabbt innan hon blir avslöjad och om hon själv riskerar att hamna i fara? 

Det är förstås lite långsökt att en sådan här typ av infiltration skulle kunna genomföras. Att Cassie har exakt samma längd, vikt, kännetecken som den döda kvinnan är en sak. Men att polisen också kommer över mobilinspelningar av den riktige Lexie och hennes vänner, så att Cassie kan kunna studera hur hon pratar, rör sig och så vidare innan hon går undercover känns en aning för lyckosamt... Men ok, köper man det är det bara att njuta av åkturen sedan. 

Större delen av boken utspelar sig i herrgården efter att Cassie lyckats ta sig in i kompisgänget under falska premisser och jag älskar verkligen beskrivningen av det akademisk-bohemiska, isolerade livet de lever där med långa, rödvinstyngda middagar, läsning framför brasan, reparationer av den gamla kåken. Men samtidigt som den ovanligt förtroliga vänskapen mellan de fem kan te sig avundsvärd väcker den också frågor. Det finns någonting där under ytan som inte står helt rätt till; var någonstans är de riktiga familjerna och varför pratar ingen om sitt förflutna? Vet de mer om överfallet på Lexie än de vill göra gällande? 

Som läsare kan man aldrig riktigt slappna av. Tana Frenchs böcker är inte typiskt actiondrivna, utan det som hon gör så himla bra är att skapa en suggestiv, dunkel stämning som effektivt smyger sig på en och som påverkar mig starkt. Själva mordet är bara en komponent i både the Woods eller The likeness, runt vilken andra historier spinner, där den privata människan bakom polisen framträder och det förflutna kommer ikapp. Dessutom är den snärtiga, skarpa dialogen en stor behållning och i klass med Lehanes. Starkt.

#instapond via Instagram http://ift.tt/1ZLgJTI



onsdag 13 januari 2016

Winter reading - winter folly


Säsongsläsning. Gillar! 

#instapond via Instagram http://ift.tt/1OOMOZd



onsdag 6 januari 2016

Catching up on the julklappsbokhög: Animalium

Fler julklappsböcker; den här var till baby J. Animalium är ett praktverk om djur, inspirerad av gamla tiders skolplanscher. Inte heltäckande på något sätt, men väldigt fin och vi läser och lär om kvällarna. Ännu inte funnit glitterödlan-/sköldpaddan i registret dock ;)










måndag 4 januari 2016

Ritual

På en solsemester bör det följa med deckare och så åkte Ritual av Mo Hayder ner i väskan när jag packade till Mallorca, för vad passar väl bättre än att läsa om ond bråd död under solen. (Detta var alltså för över sex månader sedan, så förstår ni nu vidden av exakt hur långt jag ligger efter med mina recensioner...)

Boken inleds med att en avhuggen mänsklig hand återfinns av polisdykaren Flea Marley under ett uppdrag i Bristols hamn. Det är bara den första av flera amputerade lemmar som dyker upp och leder poliskommissarien Jack Caffery till i en undre värld, där vidskeplighet och uråldriga ritualer råder. Flea Marley blir ofrivilligt indragen, då det visar sig att hennes nära vänner verkar ha kopplingar till handel med människodelar. Vem ska hon lita på?

Jag visste att Mo Hayder skriver mer åt skräckhållet och mycket riktigt är det både rått och ondskefullt, till och med på gränsen för mig ibland. Ingenting för de vekmagade om man säger så. Hade boken bara varit uppbyggd kring de här elementen hade jag nog inte fått mersmak, men parallelhistorien med Flea Marley fängslar mig. Hon är yrkesdykare inom polisen, som sagt, och i den här första boken försöker hon få reda på vad som egentligen hände med sina föräldrar, som också var djupdykare. De försvann i det ökända Bushman's hole i Sydafrika och Flea försöker få fram upplysningar med minst sagt okonventionella metoder. Eftersom jag själv dykt på blygsam nivå fascinerar både den här historien och Flea mig.


Kommissarien Jeff Cafferey är en återkommande figur i Walking Man-serien: en hårdför polis som säkert kommer växa, men i Ritual är det primärt hans interaktion med Den vandrande mannen som sätter avtryck hos mig. Det finns ett trauma här, som bara låter sig anas, men som vi säkerligen kommer att få se mer av och det är också lovande.

Totalt sett är Ritual ingen fullträff, men det finns tillräckligt med substans kos karaktärerna för att jag absolut ska vilja läsa Hud; andra boken i serien!

(Inom parentes sagt så är jag inte förtjust i omslaget. De stilsäkra Modernista har gjort ett tveksamt val här, tycker jag, men för kommande böcker så är ordningen återställd!)



lördag 2 januari 2016

Watchmen



Ställ ut en väktare, här illustrerad med Ninjago Master Chen och Chop'rai ;) Hypad uppföjare till To kill a mockingbird, som kom i höstas. En av mina julklappsböcker som nu ligger i pipen för 2016. Ser fram emot! 

#instapond via Instagram http://ift.tt/1OzKell



Året som gick - lågvattenmärken och överraskningar

Det hör till att jag blickar tillbaka på mitt läsår, jag lyckades bara inte göra det på rätt sida kalendern utan ett par dagar in på 2016.

Nåväl. Sammanfattningsvis kan jag säga att det var absolut lågvattenmärke vad gäller kvantitet: 29 utlästa böcker gör bara cirka en halv bok i veckan! (plus ett par bokklubbsböcker - Jag vill ha hela världen och Det eviga folket är inte rädda - men jag tyckte så illa om dem att jag bara skumläste, så räknar dem inte). Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara det här tappet. Jag har inte jobbat mer än tidigare, jag har ett pendlingsmönster som möjliggör läsning, barnen börjar bli stora och mer självgående, jag har inte läst tjockare böcker än vanligt eller fler på engelska och frekvent insomnia borde ge mig ypperliga möjligheter att ta igen ett tapp... Men icke. Troligen får jag skylla på internetdistraktion och det faktum att jag oftast är helt komatos på vardagkvällarna och inte orkar vara vaken längre än till 21. Något ändå att reflektera över.

Som sig bör har jag i alla fall gjort en liten lista på min fattiga skörd.

Jag har upptäckt två nya författare i år, storfavoriter båda två: Tana French och Robert Galbraith (J.K. Rowling). De har varit mina höjdpunkter, medan bottennappen har legat i nämnda bokklubbsböcker. Som vanligt har jag hållit mig i den svenska/anglosaxiska delen av världen och det finns väl inget bokval som sticker ut egentligen.

Den bästa boken jag läst i år: 
In the woods. Tana, Tana, Tana. Hur tacksam är jag inte att jag äntligen upptäckte dig! In the woods lever i mina tankar än och jag kommer självklart att fortsätta läsa Irish Murder Squad-serien.

Böcker jag hade tänkt, men inte läste: 
Ja, massvis förstås. Ska jag nämna några så låg de här bra till i att-läsa-högen, men föll på målsnöret: Monogrammorden (Sophie Hannah), Spökryttarna från Ordebec (Fred Vargas), Miniatyrmakaren (Jessie Burton), Hud (Mo Hayder), The distant hours (Kate Morton)

Snyggast omslag: 
Modernistas utgivning ligger ju bra till här; de har bland de överlägset snyggaste bokomslagen i Sverige idag. Men även Bookmarks nyutgivning av Agatha Christies böcker står ut. Den nya illustrerade Harry Potter-boken med teckningar av Jim Kay måste nämnas: helt fantastisk! Två favoriter från den engelska topplistan är All the light we cannot see/Anthony Doerr och den uppmärksammade The fox and the star/Coralie Bickford-Smith. Extremt fin. 





Årets överraskning: 
The cuckoo's calling av Robert Galbraith. Att Rowling bytte genre och skrev en deckare för vuxna var lite oväntat, men jag var väldigt sugen på att se hur den var. Vi läste första boken i bokklubben och jag blev positivt överraskad: i recensionerna skrev jag att Rowling verkligen är som bäst på karaktärer och hon har lyckats här, både med huvudpersonerna Cormoran och Robin och kemin dem emellan. Trogen följare av serien nu, såklart!

Besvikelsen: 
I åratal har den stått i bokhyllan, klassikern Slaughterhouse 5 av Kurt Vonnegut. Hyllningarna har varit många och till slut läste jag den - och blev besviken. Mina förväntningar var något dramatiskt/finstämt om andra världskriget, men Slaughterhouse 5 är något annat; en besynnerlig saga, nästan slapstick-liknande och effektsökande i sin karaktär. Jag förstod den inte, men jag är ändå glad att jag har läst den. Det finns mycket referenser i den som jag nu kan relatera till. 

Tankar om mitt bokår 2016: 
Ja, jag måste hämta upp tappet och ta tillfällen i akt till att läsa i stället för att slösurfa, det är prio ett. Jag har såååå många böcker i hyllorna och på kinden just nu (146 stycken) och det är mer kvalitativt att ägna fritiden åt att plöja dem i stället för att dras in i internets slukhål. 

Jag tänker också att jag ska bli lite mer aktiv på Goodreads, kanske följa med på någon bokresa (dock inte nästa till Amsterdam) och besöka Crimetime Gotland i år i stället för att åka på bokmässan. Sen kommer det naturligtvis att komma en massa böcker och events i min väg som jag absolut inte har planerat för och det är naturligtvis som det ska vara. 



tisdag 29 december 2015

Den bästa dagen

Under ett år i början på 30-talet åkte Karin Boye till Berlin. Hon hade precis avslutat sitt äktenskap och var deprimerad. Berlin skulle ge henne möjlighet att komma bort, gå i psykoterapi och komma tillrätta med sig själv. Om det här året handlar Kolterjahns fackfiktiva roman Den bästa dagen är en dag av törst - en litterär fantasi, som hon själv uttryckt det.


Boken tar avstamp i den psykoterapi som Karin Boye faktiskt också genomgick i verkligheten. I Kolterjahns regi är det för att lära sig bekämpa "dödsmakterna", självföraktet, som viskar till henne att hon värdelös och inte har rätt att leva. Till grund för självhatet ligger Boyes bisexualitet, något som plågar henne svårt, och ändå förstår hon i tillbakablickar att dragningen har funnits där sedan hon var barn. Hon vill bli av med driften, men 30-talets Berlin bjuder på många tillfällen att möta likasinnade i litterära rum och dekadant nattklubbsliv och det leder till att Karin i boken inleder flera lesbiska kärlekshistorier, och får än mer kval.

Parallellt arbetar Boye med översättningsuppdrag för att försörja sig och betala psykoterapin, men det är mycket knapert och ibland tvingas hon leva på andra eller svälta. Fattigdomen hon lever i i Berlinvintern är också någonting som påverkar mig starkt. Hur hon aldrig riktigt blir varm i det kyffiga rummet, arbetar med handskar på händerna, bara har råd att äta mycket lite. Detta är långt ifrån den romantiska bilden av den lidande konstnären.

På fritiden umgås hon i intellektuella svenska kretsar i Berlin där det dricks rödvin och filosoferas, mer småskaligt, men inte helt olikt, tänker jag mig, krogarna i Paris där "lost generation" med Hemingway, Fitzgerald med flera samlades. Det är de här bitarna jag tycker bäst om, här verkar Karin Boye relativt tillfreds, om än inte lycklig, kanske också för att demonerna tillfälligt bedövas av alkohol.

Jag gillar stora delar av Kolterjahns Boye-skildring, trots att denna litterära fantasi ryker av ångest. Ibland är den så påtaglig att den tar sig fysiska uttryck i sjukdom där Boye är oförmögen att komma ur sängen. Men ibland glimtar det till och Boyes kärna kommer fram, hon trotsar samvetskvalen och går ut på nattklubb och träffar kvinnor. Dock känner jag i sista delen av boken att mönstret går lite på repeat och inte leder fram till någon slutsats, sammanfattning eller ens brygga framåt. Det är lite otillfredsställande trots att jag vet att Berlinåret inte ledde till någon reell mental förbättring för Boye i verkligheten. Det vet jag därför att det som händer när jag läser En dag av törst är att den sätter igång funderingar om vad som är sant och inte om Boye och hennes författarskap och får mig att söka vidare på nätet och bara det är en vinst i sig.

Den bästa dagen är en dag av törst är en strof från en av Karin Boyes mest kända dikter, I rörelse.

I rörelse 

Den mätta dagen, den är aldrig störst. 
Den bästa dagen är en dag av törst. 
Nog finns det mål och mening i vår färd - 
men det är vägen, som är mödan värd. 
Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. 
På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. 
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. 
Oändligt är vårt stora äventyr.



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016