tisdagen den 31:e januari 2012
Det är så logiskt, alla fattar utom bokklubben (m.fl?)
För ett par inlägg sedan skrev jag en recension om Tinker Tailor Soldier Spy (Mullvaden) av John le Carré. Det var också månadens bokklubbsbok och i kväll träffades vi för att diskutera bland annat den och en massa andra världsliga ting över en god middag.
Mullvaden betingade 1:or och 2:or i betyg från oss alla fem. Att ettor är det lägsta betyget kanske inte behöver nämnas? Samtliga hade känt sig som idioter när de läste den för att de inte förstod. Samtliga hade reagerat på exakt samma saker som jag:
- Frånvaron av beskrivningar av miljöer, personer, relationer.
- Komplicerad intrig. Kvällens värdinna trodde att det bland annat beror på att den ständigt hoppar i tiden och på
- Alla dessa namn, namn, namn
Det är ju så intressant hur vi alla kan vara så samstämmiga i vår bedömning. Vi är ju inte idioter! Samtidigt får vi höra att en manlig kollega till en av bokklubbsmedlemmarna läst Mullvaden flera gånger, älskar den och inte tycker att den är alls komplicerad (man kanske inte tycker det efter tredje-fjärde gången iofs?)
Det känns inte som jag utifrån den här observationen har något vattentätt statistiskt underlag direkt, men jag ställer återigen frågan: är Mullvaden ett exempel på en könsegregerande bok, som lättare läses och förstås av män?
lördagen den 28:e januari 2012
Upp och studsa
På grund av ett företagsevent så hade jag lyxen att få flyga Stockholm tur och retur mellan fredag och lördag.
Vi bodde på Waterfront Hotel, jag på 11:e våningen med ett Panoramafönster ut mot Riddarfjärden. Magnifique! Jag hade inte heeeelt haft något emot att bara ligga på hotellrummet och läsa böcker och zappa TV:n, men det var ju roligt att gå på fest också förstås. 01:30 gick jag och knöt mig i natt. Ett gott dagsverke för att vara fredagkväll måste jag säga. Kaffet som serverades vid 22:00 var nog dock en räddare i det avseendet!
Frukosten dagen efter var absolut värd att stiga upp till. Skönt var också att jag var bland de första som kom upp, så jag kunde få sitta och läsa DN Boklördag ifred i äkta boknördsanda :)..
Att resa är att läsa och de tre-fyra timmars ostörd lästid jag räknat med infriades och jag läste ut den superduperbra boken I capture the castle av Dodie Smith. Recension kommer!
torsdagen den 26:e januari 2012
Filmen jag älskade, boken jag inte fattade
I och med Daniel Alfredssons filmatisering av John le Carrés spionroman Tinker Tailor Soldier Spy, så fick förstås även boken ett uppsving med nyutgåvor i bokhandeln.Tinker tailor utspelas under tidigt 70-tal och handlar om George Smiley, en senior brittisk agent, som plötsligt befinner sig ute i kylan tillsammans med den förre ledaren Control. Denne har fått misstankar om en mullvad inom den egna organisationen; han skickar ut en agent, Jim Prideaux, för att luska fram namnet på vederbörande men operationen misslyckas big time. Misstankarna kvarstår, även efter Controls död, och Smiley kontaktas för att i hemlighet fortsätta grävandet tillsammans med stjärnskottet Peter Guillam. Med yttersta försiktighet får de fram uppgifter som tyder på att Control inte led av paranoia. Mullvaden finns, mitt ibland dem.
Jag är inte är helt avogt inställd till den här genrén och en tidigare roman av Carré, Den trägne odlaren, tyckte jag var rasande bra. Så förväntansfullt började jag på Tinker tailor, på engelska ska sägas.
Början är lovande då vi återser Jim Prideaux på en pojkinternatskola där han bondar med skolans mobboffer. Sen när fokus skiftar till George Smiley börjar det gå lite trögare i läsningen och när le Carré övergår till att börja beskriva spionoperationer är jag helt bortkollrad. Jag och maken går vid denna tidpunkt, ca 60-70 sidor in i boken, och ser filmen. Den är fantastisk! Mycket 70-talig, skönt undertydlig på ett icke-amerikanskt sätt, nervig och spännande. Boken klarnar något efter detta, men jag upplever den fortfarande som komplicerad och det hjälper inte ens att jag till slut skiftar över till svenska. Att komma till sista sidan känns som en kamp då jag helt enkelt inte hänger med i handlingen hela tiden.
Samtidigt antyder syster, inte så subtilt heller, att vare sig hon eller en tredje medlem av bokklubben fattat så mycket av Mullvaden. Jag funderar på hur detta kan vara, då jag ser oss som tre högst normalbegåvade kvinnor. Är detta faktiskt ett exempel på en genusbok, som lättare förstås av män (generellt sett) eller är den helt enkelt invecklad? De försvårande faktorerna som jag upplever är:
- Alla dessa namn, hundratals känns det som, fast så är det förstås inte. Ibland kallas folk vid förnamn, ibland vid efternamn, ibland vid sina kodnamn. Mycket förvirrande.
- Spionintriger. Jag förstår dem aldrig. Både jag och syster har total Bond-afasi. Vi gillar filmerna mycket, men skulle någon be oss att återberätta själva intrigen i dem är vi körda.
- Nästan total avsaknad av personbeskrivningar och känslomässiga relationer. Smileys sargade relation till hustrun och Guillams erövringar nämns lite i förbifarten, men Carré lägger inte tonvikten på vare sig de yttre dragen eller det inre känslolivet. De avsnitt jag tycker bäst om och som är lättast att läsa är de med Jim Prideaux och pojken, vilka inte alls är typiska.
Jag har trots allt ändå en positiv association till Tinker Tailor, men jag tror att det beror på i huvudsak filmen och den ska man definitivt se. Boken kanske man inte behöver läsa fullt så mycket..
tisdagen den 24:e januari 2012
Felicia och Anna
Månadens absolut största boksnackis - Felicia försvann- fick mig att bryta mitt köpstopp. Jag var tvungen att läsa denna "modersuppgörelse" med egna ögon. Modern, det kan få ha undgått, är förstås Anna Wahlgren, en självutnämnd barnexpert som fött nio barn och skrivit den omtalade Barnaboken om just barnuppfostran.Felicia Feldt återger i korta, okronologiska stycken ögonblicksbilder från barndomen och det vuxna livet. Det är i huvudsak inga ljusa minnen. Hon berättar om en alkoholiserad, oberäknelig och stundtals tyrannisk mor, som ständigt släpade hem nya män, som drog sina barn kors och tvärs över Sverige (och till Egypten!). Familjen hade 19 adresser på 18 år... Som vuxen har Felicia (kanske inte helt oväntat?) en del psykiska problem att tampas med. Hon går i terapi(er) och bryter slutligen med sin mamma. Det görs misslyckade försök till försoning och i boken Felicia försvann hävdar hon rätten till att inte försonas. Hon vill inte mer och har accepterat den tanken.
Detta är en stark bok. De korta styckena väcker många (upprörda, ledsamma, arga) känslor hos mig, men texten är mer nyktert konstaterande än känslomässig. Bokens struktur, hoppandet i tiden och att det inte finns någon riktig början eller slut gör att jag har lite svårt att få grepp om den, även om sista stycket är i nutid och innehåller ett slags uppbrott och en väg framåt.
Jag tycker på det stora hela att Felicia försvann är bra skriven och står för sig själv. Att låta Anna Wahlgren gå okommenterad skulle dock vara snudd på tjänstefel, särskilt som jag haft någon form av relation till henne i förbindelse med Barnaboken.
Att hon är omstridd är knappast något nytt. På den (ganska vedervärdiga) siten familjeliv.se har AW-fanatisterna ordkrigat mot sjalvurmarna/samsovarna länge - och säkert än mer nu efter Felicia försvann. Själv landar jag landar väl någonstans däremellan. När vi fick vårt första barn, den numera fyraåriga fröken Book Pond, så sökte jag handfasta råd i fråga om rutiner och sömn, men vare sig de böcker jag läste eller BVC, detta normaliseringsinstitut, var mycket att hålla i handen.
Ser jag Barnaboken med nya ögon idag? Tveklöst, ja. Det har slagit mig först nu att AW faktiskt inte är någon expert på något annat sätt än att hon har fött väldigt många barn. Att hon inte har lyckats sköta om dem på ett föredömligt sätt är uppenbart i och med Felicia försvann. Men det behöver inte nödvändigtvis betyda att allt i Barnaboken är av ondo. Skulle jag rekommendera den till någon nybliven förälder idag? Det skulle jag faktiskt göra. (Sen ska det sägas att jag inte har använt den lika flitigt efter småbarnsåren, så jag kan inte uttala mig om de kapitel som rör äldre barn.) Alla människor är olika och Barnaboken kommer inte att passa alla, men jag vidhåller att den kan ge ett stöd till vissa föräldrar. Däremot är det aldrig bra att läsa en bibel bokstavligt och det gäller även i detta fallet.
Att hon är omstridd är knappast något nytt. På den (ganska vedervärdiga) siten familjeliv.se har AW-fanatisterna ordkrigat mot sjalvurmarna/samsovarna länge - och säkert än mer nu efter Felicia försvann. Själv landar jag landar väl någonstans däremellan. När vi fick vårt första barn, den numera fyraåriga fröken Book Pond, så sökte jag handfasta råd i fråga om rutiner och sömn, men vare sig de böcker jag läste eller BVC, detta normaliseringsinstitut, var mycket att hålla i handen. "Räkna inte med att få sova en hel natt nu under några år/ta det som det kommer/var glad om du hinner plocka ur diskmaskinen under en hel dag/tro inte att du kan få in några rutiner första året/njut av kaoset"
var saker jag fick höra/läste och inget av detta tilltalade mig - alls. Min personlighet är sådan att jag åtminstone behöver illusionen av struktur och jag tänkte att det måste finnas alternativ till den här bilden. Det alternativet fann jag i Barnaboken.
Anna Wahlgren guidade mig igenom amningsscheman, mat- och sovtider. Det dröjde inte länge förrän jag blev vansinnig på hennes tvärsäkerhet, för det blev inte alltid alls så som hon skrev, men jag lät mig inspireras av den för att få till ett fungerande spädbarnsliv. Nej, vi lät inte våra döttar sova på magen, vi buffade inte, vi lät dem ha napp längre än AWs inrådan, men däremot vagnade jag (alltmer) framgångsrikt för att få dem att sova och - vid övergång till spjälsäng - sova trygga i egen säng. När jag slutade nattamma dem runt fem-sex månader hade vi fasta mat- och sovtider, nattningen gick på under fem minuter och de sov hela natten - och gör fortfarande. Vad vi kan bedöma är våra barn harmoniska och trygga. (Om de kommer skriva en bok om sin traumatiska barndom om fyrtio år återstår ju iofs att se...).
Ser jag Barnaboken med nya ögon idag? Tveklöst, ja. Det har slagit mig först nu att AW faktiskt inte är någon expert på något annat sätt än att hon har fött väldigt många barn. Att hon inte har lyckats sköta om dem på ett föredömligt sätt är uppenbart i och med Felicia försvann. Men det behöver inte nödvändigtvis betyda att allt i Barnaboken är av ondo. Skulle jag rekommendera den till någon nybliven förälder idag? Det skulle jag faktiskt göra. (Sen ska det sägas att jag inte har använt den lika flitigt efter småbarnsåren, så jag kan inte uttala mig om de kapitel som rör äldre barn.) Alla människor är olika och Barnaboken kommer inte att passa alla, men jag vidhåller att den kan ge ett stöd till vissa föräldrar. Däremot är det aldrig bra att läsa en bibel bokstavligt och det gäller även i detta fallet.
2008 skrev jag en recension av Barnaboken efter något halvårs utvärdering och den kan jag hålla fast vid ännu idag.
torsdagen den 19:e januari 2012
Start spreading the news
Nu har det råkat sig så att Mr Book Pond och jag har bokat en liten - barnfri, mind you - långweekendresa till New York i april. Det ska bli en fantastisk upplevelse för oss båda, som aldrig varit där. Jag börjar redan se fram emot de i runda slängar 16 timmars lästid jag räknar med på flyget tur och retur. Väl på plats kanske det inte blir så mycket läst, men handlat däremot... Jag tror bestämt att eventuella köpstopp måste vara upphävda tills dess.
Böcker om New York att läsa innan vi reser då? Jag har läst:
New York trilogin av Paul Auster
Brev från New York av Helen Hanff
The devil wears Prada av Lauren WeisenbergerVad jag Älskade av Siri Hustvedt
Vad har vi mer? Kanske den där Dash and Lily’s Book of Dares av Rachel Cohn och David Levithan, som dessutom börjar i en bokhandel! Fler tips, please!
tisdagen den 17:e januari 2012
Kompisar från förr
Jag började året med att läsa om lite barndomsfavoriter i olika genrér. Nostalgi på hög nivå, men det är alltid lite farligt att göra sådana här experiment med vuxna ögon då det där nostalgiska skimret riskerar att försvinna och ersättas av besvikelse eller än värre av skämskuddar. Inget av detta hände i dessa fall utan alla höll måttet. A trip down memory lane kan rekommenderas ibland.
Skriv upp det, Lotta av Merri Vik är lite skön, humoristisk 50-talsretro med kraftuttryck som "O jämmer" :) Lotta är en sprallig femtonåring, som på något sätt alltid tycks röra till det, men hon får lov att vara lite slarvig och okoncentrerad utan någon moraliserande twist på slutet.
I Maria och Blå Prinsen av Marie-Louise Rudolfsson får 12-åriga Maria sin första häst, den blå skimmelnPrinsen. Jag var aldrig någon riktigt utpräglad hästtjej, men hästböcker läste jag en del. Så här i efterhand tror jag inte det var själva hästarna som var det egentligt intressanta utan dramatiken som uppstod runtomkring. I den här boken blir jag (märkligt?) berörd av földöd och misshandlade barn samt lite spänd på hur det ska sluta med stallpojken Hugo och den mystiska typen i stallet. Samtidigt gillar faktiskt också att det inte är ett rasande tempo hela vägen utan att vardagen också tillåts ta plats.
Skriv upp det, Lotta av Merri Vik är lite skön, humoristisk 50-talsretro med kraftuttryck som "O jämmer" :) Lotta är en sprallig femtonåring, som på något sätt alltid tycks röra till det, men hon får lov att vara lite slarvig och okoncentrerad utan någon moraliserande twist på slutet.Femböckerna av Enid Blyton, jag slukade dem alla. Är det fortfarande lästa av dagens tweenies? Fem söker en skatt är den första där de alla möts för första gången, utforskar slottsruiner och finner en skattkarta. Ett klassiskt äventyr, mysigt och spännande.
lördagen den 14:e januari 2012
Bokmärka livet
Bokklok skrev ett inlägg om ta till en viss sorts böcker vid tunga perioder i livet och ja, så är det definitivt för mig, som gärna knarkar chick lits och deckare om jag är nere. Jag funderade vidare på att jag faktiskt minns exakt vilka titlar jag läst under de här tillfällena, men jag minns även vilka böcker jag valde vid gladare stunder.
Jag kom att tänka på P1 Sommar där känt folk sitter och är öppenhjärtiga i radio och spelar låtar från olika stadier av sitt liv. Det där skulle vara jättesvårt för mig, jag kan i stort inte definiera när jag lyssnade på vilken musik, bortsett från att jag vet att man dansade tryckare till Forever Young på minidisco i typ 5:an (inte jag, jag var huvudet högre än alla killar på den tiden, go figure). Fråga mig däremot vilka böcker jag har läst när och jag kan i de flesta fall tala om exakt - och inte bara för att jag har en bokblogg.
Jag kan t.ex. berätta att Det femte barnet (Doris Lessing) var en av få skönlitterära böcker jag läste under pluggtid i Växjö 1994. Hösten 1998 så ackompanjerades ett krossat hjärta av The real thing (Catherine Alliott) och Bridget Jones (Helen Fielding). The woman in white (Wilkie Collins) och The Duchess (Amanda Foreman) följde med under många och långa tågresor till Danmark sommaren 2006 och hösten 2008. Målaren på Moulin Rouge (Pierre La Mure) läste jag i ett hus i Provence under förverkliga-mig-själv-studier i Frankrike våren 2002 (Blev så inspirerad av Toulouse-Lautrec att jag senare åkte till hans födelsestad Albi). The American Boy (Andrew Taylor) avverkades under en Malaysia-/Japanresa 2006, En ovanligt torr sommar (Peter Robinson) hängde med som poollitteratur under smekmånaden 2008 och Hemma hos Martina (Martina Haag) låg jag och asgarvade åt på en strand i Stockholm sommaren 2006.
Bild från Weheartit.com
Ja, och sådär fortsätter det. Man kan nog säga att mitt bokminne är långt bättre utvecklat än mitt musikminne. Nu vill jag veta hur det är med er: kan ni också bokmärka livet?
tisdagen den 10:e januari 2012
Life as we know it
Fredrik Lindström är känd för att vara slängd i käften, precis och rapp, men när jag läser den nya novellsamlingen När börjar det riktiga livet så slår det mig att han också är en observatör av rang. Inte för att det står att novellerna är sannskildringar, men de skulle kunna vara en lite spetsig och pricksäker spaning av medelklassen och dess - ängslighet - är ordet som kommer till mig.När jag läser om våndan inför att hitta den rätta soffan, om curlingföräldrar som inte vågar säga nej till sin fyraåring, om sömnterapier, om det upplevda svenska herraväldet, om kök med stålborstade vitvaror där man aldrig lagar mat, så är ängslighet det som jag tycker genomsyrar. Man vill vara unik, men inte sticka ut på ett negativt sätt, man träder återhållsamt och artigt fram, den genomtänkta livsstilen får manifestera bilden av det perfekta livet, men det riktiga livet tycks aldrig börja.
Jag brukar inte vara helsåld på noveller då jag ofta upplever att de är för korta för karaktärsutveckling och kan kännas oavslutade. Så tycker jag inte att det är med När börjar det riktiga livet. Det är inte karaktärerna som är det viktiga här, utan känslan som novellerna förmedlar, sorgsenheten som biter sig kvar. Ibland blir de lite absurda och innehåller en del - ska erkännas - igenkänningshumor. Fast det är ju inte mig själv utan vänner till vänner jag känner igen förstås. :)
söndagen den 8:e januari 2012
Den stora bokresan
Tummen satt långt in, men nu har jag äntligen anmält mig till årets första bokevent: den stora Bokresan! Breakfast Book Club anordnar ett "läsläger" utanför Norrtälje där bokbloggare och andra lästörstande kan träffas och nörda loss inom favoritämnet. Gemensam middag och egen lästid står också med på schemat. Kan bli fabulöst roligt. Ser också fram emot resa upp och ner som innebär mer potentiell lästid och den här gången har jag inte bokat X2000, som bara gör mig kräksjuk, utan det blir flyg.
Jag har inte koll på alla som ska med, men En full bokhylla, En och annan bok och Spectatia är några av bloggarna. Med dem har jag dessutom en twitterpakt om att vi ska ha en gin o'clock på riktigt nu när vi äntligen ses!
11-12 februari går resan av stapeln och det är inte för sent om man vill åka med; 15 januari är sista anmälningsdatum.
torsdagen den 5:e januari 2012
Bara vara vänner
Igår var jag ensam hemma (!) och hade en lång och skön dag. Under ett unikt uppehåll i regnet gick jag ut i dagsljuset (utropstecken här också!) och lyssnade på en repris av P1:s Kropp och Själ från 27 december, som handlade om vänskap. Det var så otroligt bra och intressant. Åsa Moberg och Linda Olsson var gäster och nu vill jag läsa bådas nyutkomna böcker, Väninnorna och jag respektive Det goda inom dig, som båda behandlar ämnet vänskap på olika sätt.
Men rena vänskapsböcker var det alltså. Dessa har jag kommit på av de jag läst. Vilka fler känner ni till?
Att förlora Gemma av Katy Gardner. Två brittiska tjejer, Esther och Gemma, åker på en backpackerresa till Indien. Tidigt blir det en spricka mellan dem och den vidgas alltmer när den mystiska Coral dyker upp. Mycket fängslande och spännande bok.
Att ringa Clara av Anna Schulze. Carolin och Clara, båda lite udda figurer, finner varandra på musikskolan och håller sen ihop i vått och torrt. Men en dag har Clara försvunnit, både bokstavligen och mentalt. Schulze skriver om den djupt rotade (kvinnliga) vänskapen och vad den kan överleva. En av 2011 bästa böcker.
Brideshead Revisited (En förlorad värld) av Evelyn Waugh. Klassikern om kapten Charles Ryder som under sin studietid i Oxford träffar Sebastian Flyte, en charmerande rik ung man, vars familj äger godset Brideshead. Under kriget kommer Ryder tillbaka till godset och minns tillbaka på hur allting utvecklade sig sedan.
Den hemliga historien av Donna Tartt. Förstås. Det här är ännu en klassiker, trots att handlingen om ungdomar som träffas när de studerar klassiska språk vid Oxford ytligt sett kanske inte ser säljande ut (om man inte redan är såld på Aka-porr). Tartt vänder och vrider på människors innersta och blottar sidor som är osmickrande och lämnar obehagskänslor.
Harry Potter-serien. Världens mest berömda fiktiva trollkarl (Gandalf kanske undantagen?) och hans bästa vänner Ron och Hermoine behöver väl knappast en presentation? Om inte det här är böcker om vänskap, då vet jag inte vad :)
Högre än alla himlar av Louise Boije av Gennäs. Den första delen i en tänkt trilogi om sex vänner som bor i Stockholm och tillsammans tar sig igenom livets toppar och dalar.
My Antonia av Willa Cather. Delvis en nybyggarroman, som med ett litet romantiskt skimmer återger tiden när Amerikas gräns fortfarande kunde flyttas västerut. Det är också en bok om livslång vänskap mellan Jim Burden, som vid tio års ålder blivit föräldrarlös och den invandrande tjeckiska Antonia.
Sommarsystrar om Caitlin och Vix, som är så olika man kan bli, men som träffas varje sommar och blir sommarsystrar. De växer ifrån varandra, men en dag ringer Caitlin och berättar att hon ska gifta sig. Vix får en chock när hon höra med vem. Sommarsystrar är en finstämd, lite melankolisk skildring av känsliga och osäkra tonårsår, den första kärleken och vänskapsband.
Arkiv
juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012