The Book Pond
944 recensioner
1231846 besök

onsdag 26 november 2014

Killing Floor eller Rådige Reacher

Jack Reacher är en enstöring, en cowboy i 90-talet utan häst, som äger det han bär, som färdas planlöst, som aldrig slår sig till ro. Med en lång militär karriär bakom sig är han tränad i att slåss och döda, egenskaper som inte helt oväntat kommer väl till pass.

Killing Floor börjar med att Jack Reacher äter ägg och dricker kaffe i ett bås på en klassisk amerikansk diner. Om det är "damn good coffee" förtäljer inte historien, men han är en själsfrände vad gäller kaffekonsumtion, så han vinner pluspoäng hos mig redan från start:

"I took the cup. I was glad of it. I was thirsty and I love coffee. Give me the chance and I drink coffee like an alcoholic drinks vodka." 

Lägg märke till citatet. Det är karaktäriserande. Lee Child jobbar med mycket korta meningar. Och ägnar sig inte åt subtiliteter. Han skriver klarspråk. Kort sagt, haha. Nåväl, tillbaka till handlingen. Reacher sitter där i godan ro, när den lokala sheriffen kliver in och arresterar honom för mord. Reacher gör förstås en bedömning av flyktsituationen, men låter sig föras med till häktet. Där lyckas han bevisa att han omöjligt kan vara mördaren, analyserar mordplatsen och leder polisen i rätt riktning, charmar den kvinnliga detektiven Roscoe och chockas när han får beskedet att den mördade är hans egen bror, som han inte träffat på många år.

Nu är det inte bara ett polisärende längre, nu är det en vendetta, som Reacher ger sig ut på tillsammans med Roscoe och Chefsdetektiven Finlay. Och bakom brottet döljer sig en långt större härva än någon hade kunnat ana.


Det kanske känns som att jag raljerar och visst är det så att Reacher-hjälten är ett stereotypt testosteronpaket på många sätt, som inte gör några misstag, är hård mot de hårda och en kvinnocharmör - förstås (trots att jag får det till att han förmodligen bara byter kallingar ett par gånger under en vecka...).

Men även om det låter som om han är en maskin med sociopatsvibbar, så har han faktiskt empati, genuin charm och viss humor. Det framgår dessutom att han stöpts ur en barndom av konstant resande, så det ger en förklaring till den rastlösa personligheten.

Och så är det något med smarta actionhjältar som både kan sköta snacket och hantera buset. Det drar igång flera belöningssystem hos mig och ger en tillfredsställande film-/läskänsla, även om dialogen är lite knaper, storyn är tunn och Reacher alltid är rådig.

Lite kuriosa är att Jack Reacher i boken beskrivs som mycket lång och till huvudrollen i den första filmen castade man alltså.... Tom Cruise, 1.70 kort. Jag skulle inte kalla det så genomtänkt.



lördag 15 november 2014

Goda grannar?

Alex Marwood är en av Modernistas nyförvärv -  och ett lyckosamt sådant - med Onda Flickor och den nyligen utkomna Granne med Döden, som jag nu läst.

I södra London ligger ett fallfärdigt hyreshus bebott av människor där de flesta har ett bagage de inte vill skylta med, som den femtonåriga Cher och den nyinflyttade Collette, båda på rymmen från olika omständigheter. Här bor också pensionären Vesta i bottenvåningen med ett livstidskontrakt på billig hyra, till den girige hyresvärdens förtret. I gengäld ser han till att utföra minimalt med reparationer i hennes lägenhet och avloppet pluggas ständigt igen, vilket en dag leder till en rad tillfälligheter som avslöjar husets värsta hemlighet...

Alex Marwood rör sig någonstans i gränslandet thriller/skräck. Granne med Döden är ganska otäck på sina ställen och samtidigt matintag rekommenderas inte för känsliga läsare, om jag säger så. Men jag skulle ändå mena att tyngdpunkten inte ligger på mordhistorien (ja sorry, spoiler, det finns en sådan) och mördaren avslöjas till och med halvvägs in.

I stället är det snarare en bok om de olika hyresgästernas öden och utsatthet under vidriga och fattiga omständigheter. Det är mörkt på många sätt och här är turistsidan av London långt borta, men genom sina starka och handlingskraftiga kvinnor ger Marwood ändå hopp till berättelsen. Upplägget hindrar heller inte att det är väldigt spännande och svårt att lägga ifrån sig. Marwood har klart givit mersmak.

Tack till Modernista för recex!

PS. Omslaget gav mig first Pacific Heights-vibbar om nu någon minns denna 90-talsfilm med Melanie Griffith. Obehaglig den också.





måndag 10 november 2014

Önskehelg på Österlen

Vår lilla bokklubb brukar varje höst se till att få ihop en extra lång träff förlagd till kropps- och själavårdande ställen, läs spa. I år föll dock valet på Karnelund krog på Österlen med två övernattningar, trerättersmiddagar, flödande vin och andlöst vackert landskap. Det blev en absolut fullträff.

Själva bokklubbsaktiviteterna ska erkännas var mycket begränsade, men om det är det som måste användas som ursäkt för att komma iväg på sådana här helger, så inte mig emot.


Innegården samt sovlängorna på Karnelunds gård. Små, men charmiga rum inredda med viss glimt i ögat



Maten och vinet. Karnelund är listad i White Guide 2014. Vi förstår varför med viss reservation för översizade portioner och märkliga upplägg (när en förrätt kom in och uppläggningen var misstänkt lik en erigerad manslem - se ovan - valde vi förvisso att betrakta det som humor.. )





Naturen. Till och med i november är Österlen vackert som en saga. Visserligen är november mild som en september, men ändå. Det är något med vidderna, ljuset och havet. Och korna.







 Utflykterna. Allt är nära och det finns hantverksaffärer i oändlighet. Fast onekligen är det lågsäsong nu med lite begränsade öppettider. Vi hann ändå förbi Diversehandeln i Skillinge, som har kvalitetskläder och smycken. Om det berodde på charmiga hunden Nellie eller något annat så öppnade halva bokklubben plånboken och shoppade loss. (inte jag, hör och häpna). I Simrishamn åt vi en finfin lunch på Börje Olssons skafferi inklusive glittrig champagnetryffel. 


Boken som skulle ha avhandlats var Killing Floor (Dollar) av Lee Child, utvald av Mr Book Pond. Det visade sig att bara jag och syster läst den, men vi gav den relativt högt betyg (stark 3 i genomsnitt) och att den klart fyller sin underhållningsfunktion. 

Med mig i packningen hade jag också En mörk och förvriden flod av Sharon Bolton. En ny Lacey Flint alltså. Kunde inte vara bättre. 



måndag 3 november 2014

Skepp Ohoi!

Är numera inbokad på det här trevliga. När man ändå hänger hela dagarna i Helsingborg, liksom.





lördag 1 november 2014

Härliga Halloween

I år blir det nog inte mycket trick or treat för oss, då vi är på landet över Halloween och missar de lokala små häxorna och monstrens godiskorståg genom villakvarteren. Vi får se till att minipondarna axlar den manteln i stället.


Halloweenhelg och allt så inledde jag lördagen med att bege mig till det lokala fornlämningsfältet. Järnåldersgravar (Skeppssättningar), döda träd, uråldriga ekar och dimma över fälten bidrog klart till stämningen. På sommaren går här kor, men nu på vintern kan man ströva omkring fritt. Väldigt speciellt ställe. 

Passade på att kolla skräck-/mysryspotentialen i föräldrarnas bokhylla. Jodå, här finns klart kandidater. Själv har jag också med mig senaste Sharon Bolton: En mörk, förvriden flod som sällar sig till skaran.



onsdag 22 oktober 2014

A book is a dream we dream together

Rubriken på det här inlägget är något Donna Tartt sa när hon besökte Malmö tidigare i år (länk till inlägg här) För nu, min vana trogen två år efter alla andra, ska det nämligen handla om Steglitsan.

En av 2013 års stora snackisar var alltså Donna Tartts nya roman som kom ut efter tio års tystnad: The goldfinch eller Steglitsan, som den heter på svenskan (och jag förstår fortfarande inte översättningen här då Steglits rimligtvis borde bli Steglitsen i bestämd form..?) Titeln syftar på en 1600-talsmålning av en steglits (=fågel, google it kids) med en kedja runt benet, målad av Carel Fabritius.


När Donna Tartt besökte Malmö berättade hon att hon hade två kopior av målningen i sitt arbetsrum för att komma i rätt stämning när hon skrev. Målningen har en viss roll genom hela den nästan 800-sidiga boken och presenteras redan i inledningen när den 12-årige Theo Decker och hans mamma besöker det konstmuseum i New York där tavlan hänger. Precis då detonerar en sprängladdning och ett antal människor, däribland Theos mamma, avlider. I kaoset som uppstår tar Theo med sig Steglitsan ut och gömmer den sedan under hela sin uppväxt, men det är inte direkt som att en försvunnen målning värd miljontals kronor glöms bort av världen...

Jag skulle inte säga att Steglitsan är det som formar Theos öde, utan det är snarare moderns död som är den grundläggande orsaken till att han slussas/flyttar runt och lär känna de människor han gör. Men tavlan finns där i periferin. Jag tycker att den blir som en symbol för det ouppklarade i Theos liv; så länge han har tavlan kan inte saker falla på plats. De tättskrivna 800 sidorna beskriver i detalj den disharmoni han känner från det att modern dör till den mentalt obekväma vistelsen hos sin klasskamrats överklassfamilj, till flytten hem till sin frånvarande, spelande far i Vegas, umgänget med den jämnåriga, dysfunktionella-och-det-är-bara-en-tidsfråga-kriminellt-belastade ryssen Boris och den olyckliga kärleken till Pippa som han delar muséetraumat med.


Odyssén genom Theos liv är alltså knappast den mest upplyftande läsning och präglas av ensamhet, rotlöshet och drogberoende. Det är förvisso tragiskt till stora delar, men heller inte utan (svart) humor. Steglitsan påminner en aning om Vad jag älskade av Siri Hustvedt (New York, konstscenen), men inträdet och utvecklingen av Boris går i en helt annan riktning och får mig att tänka på den halvgalne kriminelle mogulen Bubba i Dennis Lehanes böcker om deckarparet Kenzie/Gennaro. Och sedan har den också något alldeles eget och Tarttskt över sig förstås.

Det är svårt att kategorisera eller bedöma Steglitsan, men känslan jag får under läsningen är att den är lite av ett mysterium, en historia som är märkligt beroendeframkallande och som får mig att vilja återvända till den och dess vindlingar hela tiden. Under de veckor jag läser blir boken en kär följeslagare och 800 sidor senare är jag fortfarande inte mätt. Det är nog ett ganska gott betyg ändå.



lördag 27 september 2014

Parallellskiten

De senaste par veckorna har precis allting hänt samtidigt med sjukhusvistelser, intensivt go live-arbete samtidigt som vi utvecklar nästa release, skickar barnen på miljoner barnkalas (känns det som) och kommande bokmässa. När jag träffade Flickan & Böckerna igår och berättade så kommenterade hon med att det är för mycket "parallella bitar", men det jag hörde var "parallellskiten" och det är väl lite så det känns ibland.

Vad gäller Bokmässan skulle jag åkt upp i två dagar och bittert offrat de två övriga till att jobba, men omständigheterna blev nu sådana att jag tog tåget upp och endast spenderade fredagen på plats.

Det är förvisso bättre än ingenting, men det blir ju lätt lite intensivt att kliva upp 05, sätta sig på tåg, jobba, försöka hinna med mässpunkter, träffa alla bokbloggare, träffa kompis, äta middag, starta release (upp med laptop på restaurangen - classy), sätta sig på tåg, jobba, komma hem vid midnatt, stupa i säng.

Dock var det in alles en bra dag och jag kom hem med berikat sinne, fulla kassar och ett tommare konto så att säga...

På tåg. Inte så trött trots den tidiga starten pga full av adrenalin inför jobb och stundande bokmässa. 

Första programpunkten var livesändning med Lundströms Bokradio. Gabriella Ahlström var gäst, inte i egenskap av Spanare, utan för att hon nu ger ut sin första roman Sirener (kommer i oktober). Jag hade ingen aning om hur Ahlström såg ut, men när jag hörde rösten visste jag ju precis (Spanarna återigen)!

Det blev ovanligt många kokböcker inköpta för mig i år. Dock inte Linda Lomelinos senaste. Där kan man läsa saker som att "Den här tårtan är inte så svår att baka, det gäller bara att planera". Och sen följer en lista med 75 ingredienser och två dagars förberedelser. Dock är det underbara bilder!

Däremot fick Sébastien Boudets Den Franske Bagaren följa med hem. Kanske inte fullt så mycket för att jag tror jag kommer stå där och baka surdegsbröd och briocher på morgnarna utan mer för att den också är så fin att titta i och för att jag älskar fransk mat. Och kanske att jag kan ge mig på något litet som Croque Monsieur, eller så.. 

Träffa andra bokbloggare är något av det roligaste på mässan. Här Bokomaten iklädd fin Uggleklänning. Lite längre fika blev det med henne, Calliope och Flickan & Böckerna. Övriga hann jag mest bara säga ett kort hej till och lite bitter är jag att jag missar den stora bloggmiddagen som går av stapeln ikväll. Men nästa år, då!

Samtal på debattscenen mellan Carol Rifka Brunt, Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg om synen på sexualitet och sjukdomar (aids) i böcker. Att Jenny Jägrfeld är vit som en clown i ansiktet är för övrigt mitt (min kameras) fel. Måste läsa Låt vargarna komma (råkade kanske precis köpa den på Bokon). 

Prickar är av någon anledning alltid en stor grej hos kulturtanter. Ja, jag hade också prickig klänning i år. Bloggaren Prickiga Paula utlyste till och med en Instagramtävling om prickigaste bilden. Bonniers bokklubb har snappat upp det här och lanserade i år en superväska som kan bäras som en axelväska men vid behov vecklas ut till en dramaten. Genialt. De sågs överallt. 

På eftermiddagen gick Spanarna live på SR-scenen och Göran Everdahl levererade en pricksäker spaning om Proveniens-hetsen (dvs behovet av att tala om saker och tings ursprung, typ kyckling från Revingehed, kronärtskocka från Tierp osv). Jessica Gedin pratade om selfien och hur faktiskt Strindberg höll på med detsamma på sin tid #inferno

Sista programpunkten var systrarna Widell/Schulman som signerade sin The Golden Year. Kön var lång! Även jag är en trogen Fredagspoddlyssnare och stod där nästan längst fram. Jag var lite avfärdande i början, men podden har vuxit sig in i mitt hjärta. Amanda och Hanna har en härlig energi kring sig, skrattade och småpratade naturligt med alla, ställde upp på bild med alla som ville vid signeringen (och det var de flesta som ville det). Jag är lite ledsen att jag missade liveinspelningen av Fredagspodden som ägde rum idag lördag, men jag fick ju en signerad bok iaf. 

I princip de totala inköpen. En del böcker som är tänkta som presenter längre fram fattas. Här ligger också fler kokböcker: Jill Johnsons Country Cooking, som jag tror att jag kommer använda mig mycket av: jättefin! Baka steg för steg som Minipondarna fick av mig (det är ju möjligt att jag får anledning att ångra detta...) och ett signerat ex av Systrarna von Sydows nya festbok till mamma för att hon har varit barnvakt här några dagar. Känner mig nöjd!



lördag 20 september 2014

Oops

Jag råkade visst köpa lite e-böcker när det var rea på Bokon...





söndag 7 september 2014

Ripper revealed

Uppdatering: Naturligtvis var nedan för bra för att vara sant..(?) Kopplat till fyndet är förstås utgivningen av en bok av Russell Edwards som kommer ut i dagarna och heter Naming Jack the Ripper. Gåtan fortsätter mao att gäcka... 


Idag när jag slösurfade DN så såg jag plötsligt rubriken "Modern teknik kan ha avslöjat Jack the Rippers identitet". Eftersom jag, som så otroligt många andra, fascineras av den hittills olösta kriminalgåtan om Jack the Rippers riktiga identitet började jag genast läsa med stigande puls.

Baserat på en längre artikel i Daily Mail, som var först med scoopet, så skriver DN att mördarens identitet har avslöjats genom modern DNA-teknik. Bakgrunden är att en affärsman vid namn Russell Edwards för många år sedan köpte en sjal på auktion som tillhörde en av Rippers offer, Catherine Eddowes. Han lät sedan en av världens främsta DNA-experter granska sjalen och det blod som påträffades på den. Det visade sig komma från två personer, Eddowes och en annan person, med största sannolikhet gärningsmannen.

Det okända blodet jämfördes med DNA från en levande släkting till en av de huvudmisstänkta vid tiden för morden: Aaron Kosminski och ta-da: it was a match! Jag fick rysningar när jag läste det här.

Aaron Kosminski

Den allmänna uppfattningen nu verkar vara att detta otvivelaktigen bevisar att Kosminski var mördaren bland alla de 100 personer som har misstänkts och 120 år av spekulationer och konspirationsteorier kanske därmed är över?

Motiven för den polskfödde frisören Kosminski är förstås fortfarande höljda i dunkel, så det är inte omöjligt att Ripper-böckerna/filmerna går en ny vår till mötes då detta ska illustreras. Kosminski dog vid 53 års ålder på ett sinnessjukhus i London.

Russell Edwards håller upp sjalen som skulle bli nyckeln till gåtans lösning.



måndag 1 september 2014

MTP damn it!

Idag är det 1 september, sommarmånaderna är officiellt över och det har blivit dags att summera den gångna säsongens läsning. Som ni ser av bilden har jag med högra högens lästa böcker nått the magic tipping point med råge, ehrm.


Nä, jag lurades bara, som ni redan fattat. Det gick inte i år heller. Tre månader, nio böcker, bara en på engelska. Jag har ingen aning om vad som hände. Kanske Steglitsan med sina 800 småstilta sidor delvis är att skylla på. Den var också bäst, men jag gillade också verkligen Sommaren utan regn, En smak av vin, Sophies historia och Where'd you go Bernadette. En bra, om än inte så intensiv lässommar.

Men bara för att böckerna ligger i den vänstra högen är de inte mindre läsvärda så jag kämpar på och återkommer till jul, ok!



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014