The Book Pond
993 recensioner
2403467 besök

lördag 5 november 2016

New InstaPond


Alla Helgons Dag. Då tar vi fram 100 Hemskaste av den numera officiella skräckexperten Helena Dahlgren. Detta är boken för alla skräckälskare och wannabees, 100 rangordnade skräcktips, till större delen litteraturrelaterade, men också en del film. De som följer Helena är inte förvånade över förstaplatsen :) Här finns klassiker som Dracula, Kvinnan i svart, men också för mig oväntade och okända böcker som Kiss Kiss av Roald Dahl och The Greatcoat av Helen Dunmore. Helena skriver personligt, otroligt rappt och roligt och texterna är fullproppade med referenser, jag har inte koll på hälften, men jag lär mig mycket och det är en fin introduktion till genrén! #instapond @helena_dahlgren via Instagram http://ift.tt/2fNCx5F



torsdag 3 november 2016

New InstaPond


Häromkvällen när jag nattade baby J frågade jag om sänglampan skulle vara tänd. -Nä, släckt, sa hon. Jag tycker om att skrämma mig själv... Well, här är min sänglampa. Mo Hayder är en skräckförfattare att läsa i halloweentider. Böcker fyllda av det vidrigaste mörka, men jag läser ändå. Gillar polisdykaren Flea och poliskommissariens Caffery, deras respektive sökanden efter att stilla sina demoner och deras kemi. Hud är andra boken i Walking man-serien #instapond via Instagram http://ift.tt/2fGAaRN



söndag 16 oktober 2016

Face without the eyes



Ska vi prata lite mer om Miss Peregrine's home for peculiar children. Boken bakom filmen är skriven av Ransom Riggs, en bok om människor med övernaturliga krafter, men som nästan känns dokumentär pga de svartvita fotona. Och temat om utanförskap pga att man är annorlunda är universellt. Jag tyckte mycket om den! Och det är ett bra läs- och filmtips nu när halloween närmar sig! (Läskigt öga ligger inte på bordet av en slump utan har bäring i handlingen...) 

#instapond via Instagram http://ift.tt/2dTSCnd



lördag 8 oktober 2016

It's not a prequel


Harry Potter and the cursed child, den åttonde boken/pjäsen om HP. Jag fick den i födelsedagspresent och efter att jag läst ut konstaterar jag att jag tillhör team "Yay" i stället för "No way". (Boken delade in HP- fansen i två läger då J.K.Rowling egentligen inte skrivit). 

2013 började det surra rykten om att ytterligare en Harry Potter-historia skulle komma efter den avslutade serien om världens mest kända trollkarl, denna gången för att sättas upp som en pjäs. "It's not a prequel" sa Joanne K Rowling upprepade gånger på twitter. 31 juli utkom pjäsen, Harry Potter and the cursed child, i bokform och 2 veckor senare släpptes biljetterna till föreställningen i London där 175000 biljetter såldes inom loppet av 8 timmar. 

 Harry Potter är uppenbarligen dragplåstret här, men pjäsen handlar egentligen inte så mycket om honom som hans son Albus, som precis ska börja på Hogwarts. På tåget upp till skolan bondar han med Scorpius Malfoy som förstås är son till Harry Potters antagonist Draco Malfoy. Pojkarna hamnar båda i Slytherin och blir bästa vänner, men de känner sig utanför och annorlunda och framförallt att de inte lever upp till sina fäders förväntningar. Albus hamnar mer än en gång i bråk med sin far, som till slut vräker ur sig så hårda ord att Albus och Scorpius bestämmer sig för att med hjälp av en otillåten timeturner åka tillbaka i tiden och ställa (vad det tycker är) Harrys misstag tillrätta. Men att ändra historien kan få förödande konsekvenser och vänder upp och ner på världen. 

Jag visste inte hur jag skulle känna inför att läsa dialogen i akter, men det gick förvånansvärt lätt att ta till sig formatet och jag tänkte inte på det alls efter ett tag. Det är intressant med perspektivet av Harry Potter som vuxen, där han inte längre är den "rättänkande" och på "de svagas sida" utan har en son som tycker att han är oförstående och dömande. 

The cursed child har inte mycket gemensamt med de första charmiga "sagoböckerna" om Harry Potter. Detta är en mörk historia om utanförskap och det svåra med föräldraskap. Och den panikartade situation som uppstår när Albus och Scorpius inser att de genom sina insatser har förändrat världen till det sämre... Jag rycktes med totalt där jag låg och läste i hängmattan i somras 

#instapond via Instagram http://ift.tt/2dCbd7l



tisdag 27 september 2016

New InstaPond


En av de saker jag blev mest ledsen över att ha missat genom att inte åka till bokmässan i år var minglet med Lisa Jewell och Mhari McFarlane. I stället plockar jag upp en annan bok i genren (som @flickanobockerna så vänligt skänkt :) Marian Keyes, håller hon än? #instapond via Instagram 

http://ift.tt/2d2iYGX



söndag 18 september 2016

"Britidyll" revisited


I somras läste jag om Snäcksamlarna för första gången sedan 1990. Enormt populär då, men numera känns det som den reducerats till kategorin "britidyll" där det dricks te och påtas i trädgården och som primärt läses av medelålders tanter, alltså såna som mig då..

Men trädgårdsarbete och tebrickande är ändå detaljer i en berättelse som snarare handlar om krigets (WWII) vedermödor och förluster, ett dött äktenskap, otrohet, ansträngda familjerelationer och kanske framförallt om rätten och modet att gå sin egen väg, fastän omgivningen vill annorlunda. Jag blev rätt gripen av den, jag kanske inte gick upp lika mycket i den som för 25 år sedan, men den var fin, sorglig och slutet var inte uppenbart. Dessutom har boken fortfarande ett av de snyggaste omslagen någonsin. 

#instapond via Instagram http://ift.tt/2czDACJ



söndag 11 september 2016

Monogrammorden

I samband med 125-års jubileet av Agatha Christies födelsedag fick Sophie Hannah i uppdrag att skriva en ny Hercule Poirot-roman (faktiskt sanktionerat av Christies släktingar). Det är inget lätt ok att axla. Och Monogrammorden fick inte heller något riktigt varmt mottagande när den kom ut, fast det var betydligt ljummare i Sverige än i England, vad jag kan bedöma. Recensionerna pratade bland annat om att Hercule Poirot blivit en kariaktyr av sig själv och var alldeles för detaljerad.

Men ändå. Jag har läst mycket Christie genom åren och det var klart att jag var nyfiken och ville bilda mig en egen uppfattning om det nya alstret, visserligen ett par år efter att boken kom ut...


Den börjar förstås med ett mord. Eller tre. På Bloxham hotell i London hittas tre mördade personer där en manschettknapp med monogrammet P I J lagts i vardera mun på offren. Sophie Hannah introducerar nytillskottet Kommissarie Catchpool, som är den som håller i utredningen, och det dröjer inte länge förrän Poirot blir inblandad och finner ledtrådar tillbaka till en tragisk händelse i det förflutna i byn där de alla bodde.

Till att börja med har jag inga problem med att Hannah tagit över Poirot; det höjdes en del röster åt hållet "helgerån" i samband med publiceringen. Christie sägs ha avskytt den lille belgaren till slut och jag kan ana att hon kanske inte skulle varit helt nöjd med att fortsätta låta honom härja i våra dagar. Jag är ändå tacksam för att så har skett. Hannah är uppenbarligen mycket inläst på Christie och renoverar varsamt, om jag får låna inredningstidningars favoritfras.

Hon uppfinner Catchpool för att ge en ny röst åt berättelsen i stället för att använda Poirots vapendragare Hastings, som så ofta förekom i Christies böcker, och det är ett smart drag, tycker jag och här finns en svart, lågmäld humor, som känns ny.

I övrigt är det sig ganska likt. Det är en klassisk pusseldeckare, Poirots egenheter är intakta: det sjukliga (ja, jag använder den termen) ordningssinnet, att han stundtals pratar om sig själv i tredje person, slänger in franska fraser i dialogen och så den knivskarpa hjärnan förstås. Den stackars Catchpool hänger inte med, och här har jag en en liten invändning mot dynamiken mellan de två; för där Hastings var en vän och en förtrogen, är Poriot betydligt mer nedlåtande mot Catchpool, som framstår som något av en imbecill för att framhäva Poirots briljans och det känns onödigt. Slutet består också av flera Poirot-sammankomster där sanningen ska avslöjas, till skillnad mot Christies böcker där det bara var en. Och en räcker. De många varven i Monogrammorden förlänger boken på ett lite rörigt sätt och jag hade önskat att Hannah hade slutat i tid.

Dock är detta en värdig "uppföljare" om det ordet kan användas, och jag ser fram emot att läsa Stängd Kista, som precis kommit ut i dagarna.

Jag vill också hylla omslagen och formgivningen, både till Hannahs böcker och nyutgivningen av Christies böcker, som Bookmarks förlag gjort. De är helt fantastiskt fina och ger en känsla av 20-tal och flärd och jag skulle köpa böckerna bara av den anledningen!



fredag 19 augusti 2016

New InstaPond


Såg intervju med Sharon, fick bok signerad (hon var rasande trevlig!)Nog ändå störst hittills, faktiskt. #instapond via Instagram http://ift.tt/2b8PRNa



lördag 13 augusti 2016

Summer reads

Jag hade verkligen som ambition att komma ikapp med alla oskrivna recensioner den här sommaren, men sadly not... Dock summerar jag två nedan, svenska böcker för en gångs skull, som jag är lite dålig på att läsa, och som båda förtjänar fler läsare och uppmärksamhet.

Vara Frank av Peo Bengtsson kom ut i våras, det är hans tredje roman, tror jag, och jag var ganska snabb med att införskaffa den; jag gillade Kärleken passerade här en gång och när Frank kom ut var bokläsarna i min närhet positiva.
Frank börjar närma sig 40-årsåldern (tror jag, jag tolkar det i alla fall så..), är gift med Vibeke, bor i Stockholm, har en dotter och jobbar som kock. I det stora hela ett bra liv, även om Frank som många andra i den här åldern är lite överrumplad av hur vuxen han (man) har blivit, långt ifrån den yngling som reste jorden runt och levde på stränderna i Thailand i månader. Så en dag meddelar Vibeke att hon blivit erbjuden en topptjänst i Köpenhamn och gärna vill ta den. Frank slår bakut, han vill inte bryta upp, lämna Stockholm. För sig själv erkänner han motvilligt att han heller inte vill lämna kollegan Mårten. De har kommit varandra nära, blivit kompisar, kanske mer än det..? Under det att Vibeke gör en längre resa till Köpenhamn får Frank tillfälle att fundera över vad han egentligen vill, vilket inte är någon självklarhet alls.

 Jo, jag gillade Vara Frank. Peo Bengtsson har ett naturligt flyt i sitt språk - och framförallt i sina dialoger - som gör att det går fort och följsamt att läsa, det är underhållande, humoristiskt och efterlämnar en känsla av värme. Utan att ha jobbat en dag i restaurangbranschen så känns i alla fall beskrivningarna av livet där också väldigt äkta och jag tycker om att läsa om Franks arbetsdagar.

Jag är inte alls säker på om temat är 40-kris, men det är i alla fall en bok om relationskriser på olika sätt. När jag läser mailen/dialogen mellan Frank och Vibeke, fulla av skarpa och finurliga formuleringar, och absolut även kärlek, är det ändå uppenbart att det också finns en ständig kamp dem emellan. Och med pappan, som gått för långt med ett av sina snedsteg, så har Frank ett komplicerat förhållande. Det är bara med Mårten det är enkelt, och jag anar att det blir precis vad Frank behöver i sitt övriga kaos. Med Mårten är det ingen kamp, de dricker öl ihop, skrattar ihop, bondar, har en bromance, som Frank inser att han vill ta längre.

Jag är romantiker och jag hade önskat att den här delen hade utvecklats mer. Det är en specifik scen i boken som kan bli avgörande, och även om jag inte har en aning om bakgrunden, så känns det som författaren debatterat med sig själv, liksom Frank debatterar med sig själv, om han ska våga ta steget. Jag ska inte spoila för mycket, men jag blir lite besviken på valet han gör och jag kan inte låta bli att fundera på varför Bengtsson fegar lite här. Överlag ändå levererar Peo Bengtsson ännu en bra relationsroman med en twist!

------------------


När jag läste Shonda Rhimes Year of Yes lyfte hon ämnet med Mors Dag-kort, där den vårdande, ömma, uppoffrande modern hyllas. Men Shimes skrev: 

I need a card that says "Happy Mother's Day to a mother who taught me to argue when necessary, to raise my voice for my beliefs, to not back down when I know I'm right." Or "Mom, thanks for teaching me to kick ass and take names at work. Get well soon." 

Jag twittrade om det och Eva Rydinger svarade att hon hade skrivit en roman på temat och det var så jag kom i kontakt med Härifrån till Verkligheten! Detta är Eva Rydingers andra roman och handlar om det komplicerade förhållandet mellan den åldrande Marianne och den medelålders dottern Karin. Relationen har alltid varit lite ansträngd; Karin har varit pappas flicka, hon tog hans död väldigt hårt och den förde inte mamman och dottern närmre varandra. 

När Karin dessutom själv blir änka, ensam kvar med sin lille son, sjunker hon djupt ner i en depression. Hon förmår inte släppa Peters död utan döper om sonen Samuel till samma namn, besöker graven tillsammans med sonen för jämnan och slår aggressivt ifrån sig allas råd, inklusive moderns, om att gå vidare. Karin har en idé om att ifall Marianne "tar sitt förnuft till fånga" och flyttar till en mindre, mer bekväm lägenhet kan hon själv ta över barndomshemmet som sommarhus och få ett lite bättre liv. Men Marianne vill inte flytta och när hon en dag kommer i kontakt med rörmokaren Olle tar livet en helt annan vändning än vad både hon och Karin är beredda på. 

Undertiteln till Härifrån till verkligheten är Var börjar och slutar ett moderskap? Och det summerar essensen av den här romanen, som jag nämnde. Vilka krav har barnen rätt att ställa på sina föräldrar när de en gång har flyttat ut? 

- Det här är mitt barndomshem, utbrister Karin indignerat inför förändringar som Marianne gör - Nej, det här är mitt vuxenhem, svarar modern. Marianne vägrar låta sig styras av konventioner/påtryckningar om att hon ska offra sina behov för de vuxna barnens. 

Eva Rydinger har lyft ett intressant ämne här, som inte är vanligt i böcker, men som blir mer aktuellt med att andelen pigga äldre ökar. Vi har varit så vana vid bilden (primärt) av den självuppoffrande modern att det känns ovant med en kvinna som utgår ifrån andra värderingar, vilket inte betyder att hon inte älskar sina barn. Men barnen är vuxna, de måste klara sig själva. Och Marianne är inte döende för att hon börjar bli till åren; Rydinger beskriver fint hur hon upptäcker att hon känslomässigt är lika ung som förr, vilket nästan är en chock till och med för henne själv. 

 Boken berättas också delvis ur Karins perspektiv och ger bilden av den oförstående och "berövade" dottern inför mammans "uppror". Karin porträtteras inte på ett sympatiskt sätt. Hon är bitter på livet, och på döden som tog hennes man ifrån henne. Hon låter bitterheten och missunsamheten prägla henne och det sätter avtryck i hennes jobb och alla hennes relationer. Men även om Karin under en stor del av boken får spela rollen som antagonist gentemot modern, så gillar jag att Rydinger låter henne få sin egen utveckling, som går mot en ljusning. 

Jag blev väldigt positivt överraskad av Härifrån till verkligheten. Rydinger har en lätthet i sitt språk med ett inneboende driv som gör att jag vill läsa vidare om Marianne och Karin, den är uppfriskande och rörande och eftersom jag bor i den här delen av Sverige kunde jag också relatera till de fina beskrivningarna av den skånska kusten. Bra gjort

Tack till Eva Rydinger för recensions-ex!



torsdag 21 juli 2016

Engelsk litt roadtrip - Harry Potter

En av de största höjdpunkterna på Englandsresan var Warner Bros Studios utanför London, där alla Harry Potter-filmerna spelades in. 2012 tog man alla kulisser och rekvisita som fanns kvar, byggde upp det för en rundtur på studioområdet och fortfarande, fyra år efter öppnandet, kommer det 5000 (!) besökare varje dag. 

Det som är bra är att man får en tilldelad slot när man köper sin biljett; de släpper bara in ett begränsat antal människor varje halvtimme, och det gjorde att det inte alls kändes trångt och överfullt med folk. Vi gick runt i 4 timmar och både barn och vuxna var helt saliga av allt som fanns att se och göra. Det är inte på något sätt gratis och i shoppen går det säkert lätt att spendera åtskilliga tusen om man inte lägger band på sig, men det är väl värt det för alla Harry Potter-fans!

The great hall, som förekommer i alla filmerna. Imponerande, men mycket mindre i verkligheten förstås och taket saknas; det digitaliserades i filmerna då det var magiskt

Gryffindors luggslitna sällskapsrum. Hade inte haft något emot att ha det här hemma.

Alla barn fick var sitt Harry Potter-pass att ha med sig under rundturen för att leta utplacerade gyllene kvickar och stämplar. Smart grej, då det gör ungarna mycket mer engagerade. Här läser unga fröken Book Pond i sitt pass vid Dumbledores kontor, som var en studie i den detaljrikedom som finns i filmerna. Till höger på fotot anar man minnesskåpet, för vilket 800 glasflaskor tillverkades med "minnen". Böckerna på hyllorna var brittiska telefonkataloger, inklädda i läder. Och det här är bara ett par exempel av många över den detaljrikedom som finns i filmerna.

Ett par exempel på skolböcker som förekommer i filmerna. Jag kikade efter Halvblodsprinsens exemplar av Potion making, men såg den tyvärr inte. 

Huset från Godric's Hollow, där Harry Potter föddes och hans föräldrar dog för Voldemorts stav. Det var allt lite spooky att se det. 

Diagon Alley var en av mina favoriter. Här kändes det verkligen som man klev rakt in i filmerna själv. Helt magiskt. 


Ett par rum var helt fyllt med alla teckningar och ritningar som gjordes inför kuliss- och rekvisitabygge. Det var så imponerande och fint med alla bilder, som sedan realiserades på ett helt fantastiskt sätt. 

Och så den enorma modellen av Hogwarts som utgjorde finalen och som gjorde mig helt andlös. 


Mer Harry Potter blev det när vi var i Bath ironiskt nog, eftersom Jane Austen tenderar att dominera författarscenen här..  I shopen på Roman Baths hittade jag Harry Potter och hemligheternas kammare på latin! 



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016