The Book Pond
941 recensioner
1123544 besök

söndag 7 september 2014

Ripper revealed

Idag när jag slösurfade DN så såg jag plötsligt rubriken "Modern teknik kan ha avslöjat Jack the Rippers identitet". Eftersom jag, som så otroligt många andra, fascineras av den hittills olösta kriminalgåtan om Jack the Rippers riktiga identitet började jag genast läsa med stigande puls.

Baserat på en längre artikel i Daily Mail, som var först med scoopet, så skriver DN att mördarens identitet har avslöjats genom modern DNA-teknik. Bakgrunden är att en affärsman vid namn Russell Edwards för många år sedan köpte en sjal på auktion som tillhörde en av Rippers offer, Catherine Eddowes. Han lät sedan en av världens främsta DNA-experter granska sjalen och det blod som påträffades på den. Det visade sig komma från två personer, Eddowes och en annan person, med största sannolikhet gärningsmannen.

Det okända blodet jämfördes med DNA från en levande släkting till en av de huvudmisstänkta vid tiden för morden: Aaron Kosminski och ta-da: it was a match! Jag fick rysningar när jag läste det här.

Aaron Kosminski

Den allmänna uppfattningen nu verkar vara att detta otvivelaktigen bevisar att Kosminski var mördaren bland alla de 100 personer som har misstänkts och 120 år av spekulationer och konspirationsteorier kanske därmed är över?

Motiven för den polskfödde frisören Kosminski är förstås fortfarande höljda i dunkel, så det är inte omöjligt att Ripper-böckerna/filmerna går en ny vår till mötes då detta ska illustreras. Kosminski dog vid 53 års ålder på ett sinnessjukhus i London.

Russell Edwards håller upp sjalen som skulle bli nyckeln till gåtans lösning.



måndag 1 september 2014

MTP damn it!

Idag är det 1 september, sommarmånaderna är officiellt över och det har blivit dags att summera den gångna säsongens läsning. Som ni ser av bilden har jag med högra högens lästa böcker nått the magic tipping point med råge, ehrm.


Nä, jag lurades bara, som ni redan fattat. Det gick inte i år heller. Tre månader, nio böcker, bara en på engelska. Jag har ingen aning om vad som hände. Kanske Steglitsan med sina 800 småstilta sidor delvis är att skylla på. Den var också bäst, men jag gillade också verkligen Sommaren utan regn, En smak av vin, Sophies historia och Where'd you go Bernadette. En bra, om än inte så intensiv lässommar.

Men bara för att böckerna ligger i den vänstra högen är de inte mindre läsvärda så jag kämpar på och återkommer till jul, ok!



tisdag 26 augusti 2014

Bad bokbloggare

Jag är väl inte den flitigaste av bokbloggare. Ibland får jag dåligt samvete över att jag inte har span på mer som händer i bokvärlden, eftersom det liksom känns som en del av arbetsbeskrivningen...

Jag skulle ju till exempel kunna skriva om förra helgens Louisiana Literature Festival som jag bara var en Öresundstågresa bort ifrån. Och där både Joyce Carol Oates och Margaret Atwood medverkade. Åkte jag på den, lyckades jag liksom Bokomaten få min bok signerad av Oates, rapporterade jag om begivenheten på ett enda sätt? Nej.

Eller så skulle jag kunna skriva om de senaste par veckornas flygande start för litteraturkollektivet Kulturkollo där sju välmeriterade bokbloggare har slagit ihop sina olikheter till en helhet. Här uppdateras det flitigt med personliga inlägg och författare som boktitlar och jag följer och gillar både layout och innehåll. Jag som har nog med att bristfälligt hålla igång en blogg funderar förstås på hur de ska klara att jonglera med två, men alla har ju inte min disciplin...



Jag hade också kunnat blogga om ett av de senaste kulturkolloinläggen som handlar om Min Första Bok där Lilla huset på Prärien nämns. Det leder mig nämligen in på nyheten jag såg idag att Laura Ingalls självbiografi nu ska komma ut mer än 80 år efter att den skrevs. Little house on the prairie plus the juicy bits ska den heta. Nej, förstås inte... Titeln är Pioneer Girl och den beräknas komma ut 20 november.


Eller så skulle jag ha kunnat nämna att bokbloggmaffians mesta mumintroll Bokbabbel har läst ut Donna Tartts Den hemliga historien #DHH efter flera års påtryckningar. Men det gjorde jag tydligen inte heller.

Dock kan jag berätta att jag just idag själv läst ut Steglitsan av samma författare. Wow, är allt jag har att säga just nu, men jag återkommer med något utförligare. Eventuellt.



lördag 23 augusti 2014

En smak av vin

Jag hänger fast vid Frankrike en liten stund till innan jag låter den svenska hösten göra sitt intåg. I Provence påbörjade jag En smak av vin av Joanne Harris (Chocolat), en bok som förtjänar ett omnämnande.

Jay är författare, men vid 37 års ålder börjar det se ut som om han också är en one-hit-wonder, för efter succén med Applejack Joe, så har han inte producerat någonting på tio år. Förlagan till Applejack Joe är en före detta gruvarbetare och trädgårdsfantast, som Jay spenderade några av sina barndoms somrar hos.

Joe med sina fröer och
viner, som lärde Jay allt han vet om plantering och som plötsligt en dag är borta utan att säga adjö, något Jay aldrig förlåter - och heller inte glömmer. 25 år senare skvalpar de sex viner i källaren som Jay lyckades rädda efter att Joe försvann och hans hus demolerades och en dag är det nästan som om vinerna förmår eller i alla fall inspirerar Jay till att köpa ett förfallet slott i Frankrike och lämna allt bakom sig.

Efter Chocolat, som är Harris mest kända bok (och som filmades), så kan man kanske missta henne för att skriva plain feelgood. Men både En doft av apelsin, som jag tidigare läst, och En smak av vin är mer än myslitteratur och berör på ett djupare plan.

Det är förvisso fransk landsbygd och pittoreska byar, egenodlad frukt, vin, författarliv och en gnutta magi, men det är också en ganska mörk historia som berättas, om ensamhet, utanförskap och den sociala kontrollen i små samhällen. Kanske lite för repetitiv på sina ställen, men totalt sett en fin historia.

Jag gillar generellt att läsa böcker som på något sätt relaterar till orter jag besökt och även om jag inte varit i just Lansquenet (för byn existerar inte i verkligheten) så gav det en extra känsla att jag påbörjade En smak av vin under en semester på franska rivieran. Jag drabbades också av ett visst mått av förvirring då jag parallelläste den med Steglitsan (Donna Tartt), i vilken jag hade nått fram till avsnittet där Theo Decker lär känna en möbelsnickare medan Jay i den här boken har sin Joe. Pojkar som tyr sig till morfarsfigurer verkar vara grejen i sommar.


En bild från en av våra typiska middagar på rivieran med smak av rosévin och charkisar. Terassen med stort T i bakgrunden.



söndag 17 augusti 2014

Paris mon amour

Hemma igen från Paris-resan. Jag skulle inte säga att det var en solsemester direkt, för temperaturen nådde bara stundtals över 20-strecket, men det var ändå stor skillnad mot hösten som mötte oss här hemma med vind och regn. Nu är väl sommaren över på alla sätt och jag har ägnat dagen åt att packa upp och rensa ut tunna kläder och plocka fram höstjackorna och vantarna. Suck. Men innan måndagen och dagis-och-jobb-snurran börjar på riktigt, en bildkavalkad från sommarens sista semester - och mina bästa tips för att göra Paris med barn.

Kanske ska jag också passa på att varna för ett märkligt bokfritt inlägg. Statusrapport är att jag kämpar på med Steglitsan (den är fantastisk, men 800 sidor tar sin tid) och påbörjade Sommaren utan regn i Kindlen under resan.

Underbara Jardin du Luxembourg: min favoritpark!Vacker som en saga och med nöjen för alla. I den stora lekparken (ja, det kostar att gå in, men det är bara att tugga i sig de fransk-svenska kulturskillnaderna här..) kan barnen roa sig länge och sedan kan man gå till dammen och hyra en liten segelbåt. Eller så kan man - som mina barn - bara hänga över kanten och känna på vattnet i en vinkel där de bara var sekunder från att tippa i med huvudet före... 

Som vuxen kan man också roa sig med att titta på blomsterprakten, konstutställningarna i orangeriet, sitta i solen och läsa en bok. Själv hade jag någon tanke om att jag skulle komma hit varje morgon - vi bodde i närheten - och jogga en runda, men semesterlatmasken slog till och jag orkade inte upp förrän sista dagen. Men en gång är bättre än ingen, kanske.

Åk tunnelbana - eller buss! Det är kanske ofrånkomligt i och för sig, men minipondarna betraktade dessutom detta som ett genuint nöje (de är ju förvisso lantisar). Att de själva fick hantera biljetten vid spärrarna var också stort. 
Åk båt! Runt Seine finns det en mängd varianter. Vi valde Batobus, som är en ren transporttjänst och inte har någon guidning. Med dem kan man hoppa på och av på de åtta hållplatserna hur många gånger man vill under loppet av en dag (båtarna går väldigt frekvent). Stora fröken Book Pond och jag tyckte det var väldigt nice att få vila fötterna och samtidigt se Paris från flodsidan. 

Andra blev väldigt trötta och sov hela resan.. 

La Tour Eiffel. Tyvärr var förköpen slut när vi skulle boka ganska tätt inpå, så vi nöjde oss med att åka dit och titta från marken,  men även då är tornet imponerande och roligt att skåda(Köerna på plats är osmakligt långa och ingenting man vill stå i med barn - eller utan heller för den delen)

Och Le Louvre. Jag har varit där tidigare och vi gjorde bedömningen att 1600-talskonst knappast skulle vara en höjdpunkt för en fyra- och sjuåring, så vi hade inte ens med i beräkningarna att gå in. Däremot är byggnaden i sig vacker (och enormt stor) och huvudingången i pyramiden cool, så det är fint att bara åka dit och titta. 

Minipondarna tyckte också det var mycket roligt att leka vid bassängerna utanför.. (Vill man besöka Louvren är mitt tips att satsa på förköpsbiljetter - kolla hemsidan - och sedan gå in via sidoentrén Porte des Lions där det inte är några köer alls.) 

Fika! Behöver jag säga mer? Jo, några saker. En stor kaffe i Paris är inte stor, den är mycket liten. Det är det absolut värsta med Frankrike och jag fick nödköpa en burk nèscafé till hotellrummet så jag kunde trycka i mig en extra dos morgon och kväll. 

Glutenallergiker har det svårt i Frankrike: hela nationens kost bygger på brödintag från frukostcroissanterna (inkluderat i 95% av frukostarna på stan) till lunchmackorna till baguetterna som serveras som tillbehör till middagen... 

För övrigt kan jag berätta att croissanterna på bilden är de i särklass godaste jag ätit! 

Satsa på parker för nöjen och rekreation! Det finns så många vackra i Paris, här från Tuilerierna, som också har ett litet nöjesfält och lekpark. Uppskattat! 

I Tuilerierna ligger också Musée de l'Orangerie, som var det enda museum jag (tillsammans med fröken BP) köade till. Det har varit stängt alla tidigare gånger jag varit i Paris och jag har väntat i många år på att få se Monets enorma näckrosmålningar som hänger här. (Foton är inte tillåtna, så bilden är lånad från Internet.. ) Det var klart värt väntan. Förutom Monet så har muséet en mycket fin samling tavlor av Matisse, Renoir, tidig Picasso, Cézanne med flera. Ett fint och mindre kötyngt alternativ till Musée d'Orsay. Dessutom en bra presentshop där jag köpte fina målarböcker.



En annan grym park är Buttes-Chaumont i nordöstra delen av Paris. Här finns en konstgjord grotta, vattenfall, broar och dammar som barnen kan fantisera fram äventyr kring. Förutom de konstgjorda delarna så är det mer av naturpark och ganska kuperat, så med barnvagn blir det ett ordentligt träningspass. 

En liten bit ifrån Parc des Buttes-Chaumont ligger Cité des sciences et de l'industrie - Paris vetenskapsmuseum med massvis av aktiviteter. I den stora metallkulan La Géode finns en Imax-bio och vi tittade på en fin film om Stilla havet när vi var där. Där finns också permanenta utställningar, experimentrum och ett planetarium (Fröken Book Ponds favorit) och flera timmar rekommenderas för att ta sig igenom. I sanningens namn vet Mr Book Pond mer om detta, då jag avvek efter filmen och åkte in till stan och shoppade lite i stället.. 

Det blev utsikt över stan trots att vi bommade Eiffeltornet. Tour Montparnasse är Paris enda skyskrapa (en hatad sådan), men där finns ett panoramadäck med fantastisk översikt över stan och till skillnad från Eiffeltornet så är det i princip inga köer här. Vi bodde i närheten och valde att åka upp en kväll. Först slussas man upp på 56:e våningen till en fruktansvärd högljudd och turistig del där de ska ta ert foto. Ta er därifrån så fort som möjligt och gå upp på taket, för det är där magin börjar. På kvällen är det fantastiskt, då alla de stora sevärdheterna är upplysta. 

I tre dagar försökte vi ta oss in i Katakomberna, men på grund av köer och en nationell helgdag då det höll stängt lyckades vi tyvärr inte. Omplanering gjorde då att vi hamnade i La Concièrgerie i stället, fängelset där många av franska revolutionens fångar satt i väntan på avrättning. Den mest kända är förstås Marie Antoinette. Jag blev väldigt positivt överraskad. För det första: lite folk aka inga köer! För det andra: den gotiska salen var otroligt vacker och övriga delar med fängelseceller och vindlande trappor höll minipondarnas intresse fånget. Mycket lyckat, måste jag säga. 

Turistshopping. Ja, pondarna fick var sitt litet Eiffeltorn och en T-shirt. Jag fick fina planscher på Babar och omslag till La Vie Parisienne, som köptes billigt längs Seine. Bilden är tagen i Montmartre dit vi åkte sista dagen. Jag mindes området som pittoreskt (från 2004), nu tyckte jag det bara var överkommersialiserat, överfullt och väldigt ovärt ett besök. Men sånt är ju en smaksak förstås. 

Glada i Paris. Nu är vi nöjda för den här gången, men det finns mycket kvar att se och säkert kommer vi tillbaka!



måndag 11 augusti 2014

August reads

Jag tror att Anna Fredriksson måste ha haft något av ett försäljningsrekord den här månaden för så gott som varenda en i boblmaf verkar ha läst hennes Augustiresan. Smart namn, måste jag säga. Jag har också precis läst ut den, men har en backlogg på recensioner som är längre än någonsin, så omdöme får vänta lite.

Har för övrigt också en annan månadsrelaterad bok  i hyllan från back in the days: Augusti av Judith Rossner (kanske mest känd för Looking for Mr Goodbar). Längesedan jag läste den, men känns som det är rätt månad att plocka upp den igen. Bara ett litet problem och det är att det inte är direkt läge att lägga till titlar till min sommarhög, som inte direkt krympt med den hastighet jag naivt trodde att den skulle. Fast å andra sidan: jag är ju faktiskt en stor flicka som gör vad jag vill.. !





onsdag 30 juli 2014

Spotify för böcker

Julis stora boknyhet är att Amazon lanserar en ny prenumerationstjänst för e-böcker som kan läsas via Kindle. För en månadsavgift på 10 dollar får man enligt Amazon obegränsad tillgång till 600 000 e-böcker, vilket på pappret verkar fantastiskt.

Men enligt New York Times så har inte de fem största amerikanska förlagen hoppat på tåget ännu och därmed är deras böcker inte tillgängliga i tjänsten. Och Amazon är inte ensamma på marknaden. I USA finns prenumerationstjänsten Scribd som till skillnad från Amazon har stora förlag, som t.ex. HarperCollins, knutna till sig. Amazons trumfkort kanske dock kan vara att det ingår ett stort utbud av ljudböcker i den nya tjänsten.

Just nu finns bara tjänsten tillgänglig för amerikanska kunder, men som Kindle-ägare ska det i alla fall bli spännande att följa utvecklingen.

En längre artikel i New York Times finns här.




Where'd you go?

Bernadette är en kvinna som inte passar in. I den Seattle-förort hon är bosatt i håller hon sig på sin kant, pratar inte med de andra skolmorsorna ("gnats" - knott - som hon kallar dem) när hon lämnar dottern och är allmänt illa omtyckt. Hennes märkliga och till synes eskalerande excentriska beteendet leder till att hennes man, den mytomspunne Microsoft-gurun, också börjar fundera på om allting verkligen står rätt till, men innan de hinner få några svar så har Bernadette försvunnit spårlöst.

Maria Semple har skrivit manus till TV-serier inklusive Saturday Night Live i många år och romandebuterade för ett par år sedan med Where'd you go Bernadette. Den har något av ett kvickt och slagfärdigt manus över sig, men liknar samtidigt inte mycket annat jag läst; uppbyggd av mailkonversationer mellan Bernadette och den outsourcade indiske assistenten, mellan grannen Audrey och vännen Soo-Lin, korta passager med makens och dotterns funderingar samt tidningsurklipp. Hela boken är som ett pussel av information som läggs ihop för att förstå vad som egentligen hände när Bernadette flydde sin lovande framtid som arkitekt och bosatte sig i Seattle, vad som hände dagen då hon flydde från Seattle och vart hon i hela världen hon tog vägen?


Det är symptomatiskt att boken till så stor del är uppbyggd av skriftlig kommunikation då själva essensen i Where'd you go kretsar kring vad som händer när vi slutar prata med varandra och bara kommunicerar via mail eller lappar, med alla de felaktiga antaganden det kan leda till.

Jag gillade Where'd you go skarpt. Det tog en liten stund innan jag kom in i boken och got the hang of it så att säga, men sedan uppskattade jag att den är annorlunda, oförutsägbar (bara en sådan sak som att en del av boken utspelar sig i Antarktis) och rolig med underliggande svarta stråk. Trots den fragmentariska bilden av alla karaktärer lär läsaren känna dem förvånansvärt väl och efterhand utvecklade jag sympatier med Bernadette. Framförallt tycker jag att hon har de coolaste solglasögonen!



lördag 26 juli 2014

I sommarens hetta

Jag förstår att ni undrar hur det går med sommarhögen, eh? På grund av skam är jag inte redo att lägga ut någon bild ännu, men jag är förundrad över att jag hittills bara klarat av en enda deckare, sommartider och allt! Och egentligen är det knappt ens en deckare, eftersom det var I stundens hetta av Viveca Sten. Hon skriver den så kallade Sandhamnsserien, vilka faller under cozy crime-facket; alltså inte åt det blodigare hållet. Det är egentligen inte så mycket att orda om vad gäller boken; följer man Sten kan man läsa den här också, men den tillhör inte de starkare kandidaterna. (Min recension ligger här för den som är intresserad)

Det finns dock en sak som är värd att omnämnas: just till I stundens hetta har Marcus Stenberg gjort ett bokomslags-CSI på omisskännligt fototekniskt, spetsigt och underhållande sätt. Check it out här!

Bild lånad från Marcusbiblioteket




tisdag 22 juli 2014

Sophies val i Sophies historia

Efter Livet efter dig fick jag som så många andra upp ögonen för Jojo Moyes. Det var ändå med viss bävan jag närmade mig Sophies historia då jag tänkte att Moyes signum kanske är feelgood med en feelbad-twist och det där med att gråta på tåget fick jag redan min beskärda del av när jag läste TFIOS...

Det börjar under första världskriget i ett ockuperat Frankrike. En dag kommer ett tyskt förband till den by där den unga Sophie Lefèvre bor och kräver att hon och hennes syster ska förse de tyska soldaterna med middagar på värdshuset de tidigare drivit. Systrarna har inget val, men allteftersom utvecklar Sophie ett speciellt band till den tyska kommendanten. Han är mycket förtjust i det porträtt Sophies man Edouard målat av henne och vill allt som oftast diskutera den och konst i allmänhet med henne. En dag inser Sophie att hon kan använda tavlan för att uppnå det hon helst av allt vill: att träffa sin man som sitter i ett tyskt fångläger, men det är ett riskfyllt och farligt beslut.

Hopp till nutid där Sophies porträtt hänger hemma hos Liv Halston, änka efter en berömd arkitekt som dog alldeles för ung. Av en slump träffar Liv en advokat som specialiserat sig på att spåra krigskonst som kommit på avvägar och plötsligt befinner hon sig i en situation där hon riskerar att förlora både sin nyfunna kärlek och det finaste minnet hon har av sin man.


Det dröjde inte många sidor förrän jag var helt fast i historien om Sophie Lefèvre/Liv Halston; två starka kvinnor, drabbade och förbundna av ödet trots att nästan 100 år passerat mellan dem. Ofta med den här typen av parallellhistorier så faller min favör hos endera parten, men här får Moyes mig att bli lika engagerad i båda kvinnorna, vilket är ganska unikt. Hon kan verkligen konsten att berätta en bra historia med känsla, driv och drama, som varken känns banal eller förutsägbar (vilket kanske epitetet feelgood ibland ger associationer till). Jag tycker också det är intressant boken är förlagd till första världskriget, då den tiden inte är lika skönlitterärt uppmärksammad - i alla fall inte av mig. En bok att förlora sig i big time.



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014