Nej, han gör väl inte det. Men man kan inte säga säkert, fördomar har ju folk haft förut. Fast Tom Clancys böcker tyder inte heller på motsatsen...

---

Definitionen på sjuk är uppenbarligen 8 timmars arbetsdag, för det är så det sett ut för mig de senaste tre dagarna. Så idag tyckte jag det var lika bra att flytta datorn och mig själv från hemmet till kontoret, eftersom det bara blir en geografisk skillnad.

Har varit för trött och sliten för att orka blogga eller ens läsa särskilt mycket, men nu börjar det kanske vända lite. Som många andra gånger förr när lusten tryter så rotar jag fram något som känns tryggt och roligt och lättläst ur bokhyllan. Så det blev A married man av Catherine Alliott, en av mina favoritförfattare inom chick lit-genren. Inatt läste jag 100 sidor..

---

Häromdagen läste jag ut Trollkarlens hatt av Tove Jansson. Senare lärde jag mig hos Lilla O att det är 65-årsjubileum för Mumintrollen vilket uppmärksammas med flera utställningar och artiklar. Men trots 65 år på nacken så tycker jag att Muminböckerna känns tidlösa; jag läser dem fortfarande och jag hoppas S kommer att göra detsamma när hon blir såpass stor.

Så här skrev jag om trollkarlens hatt:

Ibland kommer det bara över mig: behovet av att läsa Mumintrollen. Jag tror delvis att det är ren och skär nostalgi; jag minns en snöig vinter för längesedan då jag satt framför brasan och läste Kometen kommer. Det är såna dagar man vill tillbaka till. Men det är också för det att jag verkligen älskar dessa Mumins.

I trollkarlens hatt har det precis blivit vår, och Mumintrollen har vaknat ur sin vintersömn. Under en utflykt hittar Mumintrollet och Snusmumriken en hög svart hatt som de tar med sig tillbaka hem. Vad de inte vet är att den tillhör Trollkarlen, och om man råkar tappa något i den kommer de märkligaste ting att inträffa - och det gör det också. Helt plötsligt är det fullt av vita, fluffiga moln i Mumindalen, och hela huset blir en ogenomtränlig djungel och bisonråttan blir halvt ihjälskrämd.

Samtidigt flyger trollkarlen omkring och letar efter sin ägodel, och vad kommer hända när han finner den?

Ett som tilltalar mig så med Muminböckerna är att böckerna funkar på så många olika plan. De klassas som barnböcker, men som vuxen gillar jag dem minst lika mycket. Det är inga klassiska svartvita onda-goda sagor, utan här är både det mörka och det ljusa en naturlig del av vardagen. Det är dock trösterikt att veta att nästan allting känns bättre efter lite saft och pannkakor.

Det är också skönt att böckerna inte är så tempofixerade. Här finns det gott om äventyr, men de utforskas oftast med skön Muminlunk, och ibland serveras en och annan filosofisk fundering.

---

Jag kan tänka mig att det är mildvinter i Malmö jämfört med resten av landet, men -10 känns ändå ordentligt när man varit ute en timme. Har precis kommit in efter en runda i folkets park där vi prövade på skridskois, kollade in ponnyridning och "körde bil" en stund. Sen fick jag nog av kylan och övertalade (läs mutade) S att gå hem igen. Nu en pizza senare, vinterstudion på TV:N och barnet sött sovandes i sängen så börjar även min ögonlock tynga lite.

Idag är annars planen att försöka producera lite recensioner, jag har tre böcker som ska avhandlas, so I'll be back

Så här har vår vinter sett de ut de sista par helgerna.

---

För ett tag sedan läste jag en artikel om samarbetet mellan deckarförfattarna Liza Marklund och James Pattersson, den senare en av de större inom genrén, men ännu oupptäckt av mig.

Han verkar ha gjort det till något av ett trademark att skriva böcker ihop med andra, och igår kom alltså samproduktionen med Marklund, The Postcard killers, ut. Det handlar tydligen om seriemördare med handling förlagd till både New York och Stockholm (praktiskt nog), men spontant tycker jag att titeln Vykortsmördarna mer andas Kitty-bok.

Men nu har jag förstås inte läst den, så jag ska inte uttala mig. De som har gjort det har dock inte varit alltför imponerade. DN:s recensent tycker att boken är extremt lättläst men fort glömd, GP skriver att den är oengagerande och klyschig, Svenskan att den litterärt saknar både finess och spänning.

I fackboksvärlden är det ju ett vanligt grepp, men jag funderar på om det finns exempel på riktigt lyckade skönlitterära samarbeten?

Hypnositören av Lars Kepler alias makarna Coelho Ahndoril torde vara ett, åtminstone framgångsrikt, sådant. Fast jag har faktiskt inte läst den heller. (men guuuud ska det här vara en bokblogg, eller vad!).

Jag tänker också på en annan deckarduo under namnet Nicci French som skriver rätt trevliga bagateller och så har vi giganterna Terry Pratchett/Neil Gaiman som gav ut Good Omens ihop och Vi som hade alla rätt av Östergren/Thulin hade jag blandad kritik att ge, men jag tyckte åtminstone att den var väl sammanhållen för att vara skriven av två personer.

Säkert finns det fler?

---

Jag läser inte serier så våldsamt ofta, men ibland försjunker jag i en Agent X9 (Modesty Blaise) eller favoriten Tintin, så det händer.

---

Idag har vi haft utlottning i konstföreningen på jobbet. Jag vann ett av priserna som jag faktiskt är väldigt nöjd med: ett verk av Vladimir Kamendy. Det ser inte ut exakt som på bilden, men nära på. Kommer bli bra över soffan.

---

Jag sitter hemma och läser kulturbilagor. I Svenska Dagbladet den 9 januari skriver Stefan Eklund, inspirerad av Per Wästbergs direktörstal på Svenska Akademins sammankomst den 20/12, om glädjen och nödvändigheten i att läsa om sina böcker.

"När vi läser om låter vi också den aktuella boken läsa oss...Texten står där som den alltid har gjort, men vi har utvecklats och därmed öppnar vi en ny bok varje gång" skriver han.

På bokbloggarna är detta ett ofta återkommande ämne. Man vill hinna läsa så mycket nya böcker och tiden räcker inte till för det. Och sen är det ju statistiken gubevars; det ska läsas mer för varje år. Så hur ska man hinna plocka upp sina gamla favoriter igen? (Ingen specifik utpekad här; jag talar mest utifrån egen erfarenhet).

Men det händer att jag läser om. Erfarenheterna hittills är att A-lo 14 år hade rätt usel smak, för det mesta jag höjde till skyarna då är rent skrattretande nu. Att ge sig på nostalgitripperna Kitty och Vi fem var inte heller en riktig höjdare; de ska bara inte läsas med en vuxens ögon för då försvinner ju magin helt. Men goda exempel finns också, och jag har dessutom ett par litterära snuttefiltar som jag brukar återkomma till när jag vill ha något romantiskt och tryggt.

2010 har jag bestämt mig för att läsa om bland annat De små tingens gud som jag i stort sett inte minns någonting av. Är det fler som ska/vill läsa om sin bokhylla och varför?

---

Nu har jag läst ut Om Jesus av Jonas Gardell, hans 12-årsprojekt där han satte ut på resa för att ge en objektiv skildring av Jesus i sitt historiska sammanhang. Det lyckades förstås inte; det går inte att vara helt objektiv till något som kristendomen, speciellt inte om man definierar sig som troende, och det inser han också tidigt.

Men han har ändå via en mängd källor sökt och sammanställt något om hur Palestina kan ha sett ut för tvåtusen år sedan, hur människorna (Jesus) såg ut, hur de levde, och vad Jesus egentligen sa och menade. Den sista biten är den knepigaste, för här är det ju fritt fram för tolkningar. De existerande evangelierna går själva isär på flera områden och man kan ju omöjligt veta exakt vad som är sant.

Därmed inte sagt att hans resonemang är ointressanta; jag tycker det är rent fascinerande slutsatser han drar i en del fall, men det man ska komma ihåg är att Om Jesus är Jonas Gardells tolkning av bibeln utifrån Jonas Gardells världsperspektiv.

---

Här hemma är Stina Wirséns böcker Vem är borta och Vem är arg bland det populäraste just nu.

Vem är borta handlar om Lilla Nallen och Stora Nallen som är och handlar tillsammans och plötsligt är Lilla alldeles ensam. Hur ska hon nu hitta Stora? Boken tar upp abstrakta begrepp som här och borta.

Vem är arg tar upp starka känslor som ilska och ledsamhet. Budskapet är att man kan leka tillsammans och ha kul, men först kivas Lilla Nallen och Gula katten rejält innan de blir vänner.

Teckningarna är typiskt wirsénska och böckerna verkar fånga åtminstone vår två-åring som blir mycket engagerad och vill läsa dem om och om igen.

---