Jag var under lång tid en sån där som tränade relativt mycket och hårt. Jag har i åratal svettats floder i lika svettiga och sunkiga kampsportslokaler, jag har boxats, sparrats, spinnat, pumpat, joggat, dansat, gympat och simmat. Damn, jag simmade i rask takt ända fram till vecka 40 i min graviditet. Och för det har jag idag - ingenting!

Efter att Sophie föddes för snart 10 månader sedan så har jag bedrivit mycket sporadisk fysisk aktivitet (jag räknar inte barnvagnspromenader). Det har varit lite armhävningar och situps, några stapplande joggingrundor inför bröllopet, men inte så mycket mer.

I samband med att jag började jobba tänkte jag också försöka komma tillbaka till en mer regelbunden träningsrutin. Jag började med en joggingrunda, flåsade som en astmasjuk kamel efter typ 6 minuter och gav upp. Igår var det dags för pump, vilket brukade vara min paradgren i forna tider då jag lassade på en massa vikt och körde järnet. Igår insåg jag iofs att jag nog fick ta det lilla lugna och lade på modest med viktplattor, men trots det blev jag tröttare än någonsin, fick tunnelseende, illamående och vadkramp. Vilket vrak man blivit.

Idag har jag föraningar om den grymma träningsvärk som komma skall och känner mig mer än lovligt sliten. Jezus, det kommer att bli en låååång väg tillbaka.

Det här inlägget har ingenting med böcker att göra btw. Jag lovar att bättra mig ;-)