som i Benjamin Buttons otroliga liv är det sorgligaste jag sett på år och dag. Jag grät väl i princip från filmruta ett och sen igenom hela filmen. Den var lång, men faktiskt bättre än väntat och fastän hela det snyftsentimentala paketet hade använts till max komplett med stråkar, övertydlig symbolik och döende människor som sa kloka ord så var det bara att kapitulera. Sophie-faktorn var inte heller att underskatta då allting nuförtiden som involverar lidande barn blir extra jobbigt. Desto roligare var det dock att se Brad Pitt bli 25 igen. Man har nästan glömt vilken hunk han var (är).

Under eftertexterna såg jag att filmen faktiskt bygger på novellen The curious case of Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald, mer känd för The Great Gatsby. Det var otippat.

---