Idag är jag ledig från jobbet och jag har länge haft siktet inställt på en egodag med shopping. Familjen lämnades hemma och jag rustade mig med stora plånboken och tålamod inför kombinationen höstlov & helgen efter lön. Fast det var inte så farligt, kanske för att jag i princip hängde på låset som en annan pensionär.

Men jag blev lite deppig först. Att gå in i klädbutikerna nu är som att slungas 25 år tillbaka i tiden: oversized, hundtandsmönstrat, rosa leopard, fula, psykadeliska stickade tröjor, muddar, jeansskjortor (!) Det stinker 1985 och jag har redan varit igenom den modeeran en gång, thank you very much, och dessvärre finns det också dokumenterade bevis på det. Jag klarar inte av att sätta på mig pumps och schackrutig skjorta igen utan att känna att det är ett stort skämt eller maskerad på gång.

När jag shoppar så tenderar jag alltid att välja i princip samma saker hela tiden: svart, vitt och koftor. Idag hade jag som mål att komma hem med något lite mer färgglatt, men ingenting föll ju mig i smaken. Till slut så hittade jag någon slags kompromiss i ett par skjortor som jag faktiskt gillade. Och en t-shirt som inte slutar strax nedanför naveln. I ren lycka så handlade jag på mig tre exemplar på en gång. Ja, och sen så blev det visst nåt vitt, nåt svart, och en kofta också...

Att recycla modetrender verkar vara mer regel än undantag, men jag undrar om det skulle funka lika bra om man försökte paketera om Jackie Collins och Judith Krantz nu? Möjligen. Vi sura 70-talister skulle väl muttra något om den tveksamma kvalitén medan Tindra 18 skulle tycka att det var nytt och fräscht. Eller? Går det egentligen att återanvända litteratur på samma sätt som mode? Exempel på det?

(Dagens outfit på Sophie är en rosa tracksuit från Adidas, som snälla morbror gav henne på födelsedagen.)

---