Häromdagen läste jag ut Trollkarlens hatt av Tove Jansson. Senare lärde jag mig hos Lilla O att det är 65-årsjubileum för Mumintrollen vilket uppmärksammas med flera utställningar och artiklar. Men trots 65 år på nacken så tycker jag att Muminböckerna känns tidlösa; jag läser dem fortfarande och jag hoppas S kommer att göra detsamma när hon blir såpass stor.

Så här skrev jag om trollkarlens hatt:

Ibland kommer det bara över mig: behovet av att läsa Mumintrollen. Jag tror delvis att det är ren och skär nostalgi; jag minns en snöig vinter för längesedan då jag satt framför brasan och läste Kometen kommer. Det är såna dagar man vill tillbaka till. Men det är också för det att jag verkligen älskar dessa Mumins.

I trollkarlens hatt har det precis blivit vår, och Mumintrollen har vaknat ur sin vintersömn. Under en utflykt hittar Mumintrollet och Snusmumriken en hög svart hatt som de tar med sig tillbaka hem. Vad de inte vet är att den tillhör Trollkarlen, och om man råkar tappa något i den kommer de märkligaste ting att inträffa - och det gör det också. Helt plötsligt är det fullt av vita, fluffiga moln i Mumindalen, och hela huset blir en ogenomtränlig djungel och bisonråttan blir halvt ihjälskrämd.

Samtidigt flyger trollkarlen omkring och letar efter sin ägodel, och vad kommer hända när han finner den?

Ett som tilltalar mig så med Muminböckerna är att böckerna funkar på så många olika plan. De klassas som barnböcker, men som vuxen gillar jag dem minst lika mycket. Det är inga klassiska svartvita onda-goda sagor, utan här är både det mörka och det ljusa en naturlig del av vardagen. Det är dock trösterikt att veta att nästan allting känns bättre efter lite saft och pannkakor.

Det är också skönt att böckerna inte är så tempofixerade. Här finns det gott om äventyr, men de utforskas oftast med skön Muminlunk, och ibland serveras en och annan filosofisk fundering.

---