Jag sitter hemma och läser kulturbilagor. I Svenska Dagbladet den 9 januari skriver Stefan Eklund, inspirerad av Per Wästbergs direktörstal på Svenska Akademins sammankomst den 20/12, om glädjen och nödvändigheten i att läsa om sina böcker.

"När vi läser om låter vi också den aktuella boken läsa oss...Texten står där som den alltid har gjort, men vi har utvecklats och därmed öppnar vi en ny bok varje gång" skriver han.

På bokbloggarna är detta ett ofta återkommande ämne. Man vill hinna läsa så mycket nya böcker och tiden räcker inte till för det. Och sen är det ju statistiken gubevars; det ska läsas mer för varje år. Så hur ska man hinna plocka upp sina gamla favoriter igen? (Ingen specifik utpekad här; jag talar mest utifrån egen erfarenhet).

Men det händer att jag läser om. Erfarenheterna hittills är att A-lo 14 år hade rätt usel smak, för det mesta jag höjde till skyarna då är rent skrattretande nu. Att ge sig på nostalgitripperna Kitty och Vi fem var inte heller en riktig höjdare; de ska bara inte läsas med en vuxens ögon för då försvinner ju magin helt. Men goda exempel finns också, och jag har dessutom ett par litterära snuttefiltar som jag brukar återkomma till när jag vill ha något romantiskt och tryggt.

2010 har jag bestämt mig för att läsa om bland annat De små tingens gud som jag i stort sett inte minns någonting av. Är det fler som ska/vill läsa om sin bokhylla och varför?

---