Så börjar baksidestexten på Pesten av fransmannen Albert Camus. Böldpesten, densamma som eliminerade Europas halva befolkning under medeltiden, börjar plötsligt härja i den afrikanska staden Oran. Råttorna dör, människor dör och myndigheterna stänger gränserna och plötsligt är befolkningen utelämnade enbart till sig själva, sitt hopp och sina rädslor. Men mitt i all död så finns det fortfarande kämpar, som läkaren Bernard Rieux, trots att ingen egentligen vet om det finns någonting att kämpa för. Finns det ett liv bortom pesten?

Boken Pesten är kanske den bok av Camus som är mest känd. Det är en psykologisk studie i hur människor påverkas när deras samhälle nästan dukar under. Från den första desperationen och kämparglöden till någon slags märkvärdig anpassning till det allra värsta, men inte nödvändigtvis hopplöshet. Egentligen kan beteendet appliceras på vilken långvarig krissituation som helst: svält, krig, en vinter som aldrig vill ta slut...

Det är den här sidan som jag tycker är den intressantaste. Trots att boken innehåller stundtals ganska vidriga skildringar av massdöd och förgörelse så förblir den, med undantag av några ögonblicksbilder, ganska opersonlig och avskalad. Den borde kanske också läsas på franska - om man har förmågan - eller så ska man åtminstone välja en nyare översättning än den jag hade som kändes ålderdomlig.

---