The Book Pond
1078 recensioner
3993046 besök
De små tingens gud
pixel
Arundhati Roy
Framsidesbild
3
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel The god of small things
Bokförlag: pixel Bonniers
Utgiven: pixel 1998
ISBN: pixel 91-0-056457-5
När den kom blev den hyllad och Booker-pris-belönad och "alla" köpte den, De små tingens gud om tvillingarna Esthappen och Rahel. När de är runt sju kommer deras halvbrittiska kusin Sophie till Indien och hennes besök för med sig två tragedier som splittrar tvillingarna. Inte förrän många år senare återförenas de, men då har Esthappen slutat prata; vad var det egentligen som hände de där dagarna när Sophie Mol hälsade på?

I senaste bokklubben valde vi De små tingens gud, som jag senast recenserade för 20(!) år sedan när den kom ut. Det är bara jag som läser ut den; de andra "orkar inte". Så haussad då och så dissad nu? Jag som ändå "orkade" tyckte inte den var helt utan behållning. Det är ingen lättillgänglig bok, och det finns alltid något mer lättsmält att ta till, men jag ville förstå vad som gjorde den så omtalad och jag ville för en gångs skull läsa något som utmanade lite mer.

Det första jag lägger märke till är språket, som är helt oefterhärmeligt. Arundhati leker med det och använder liknelser jag aldrig sett förut. Som här:


"Ett silverkrucifix på en snodd med kulor. -- Hon höll upp det mot ljuset. De glupska kulorna grabbade åt sig var sin bit solsken."

"Sakta sjönk båten och blev liggande på det steget ovanför det sjätte trappsteget. De jupsimmande fiskarna lade fenorna för munnen och flinade snett åt alltihop."


Hälften av tiden förstår jag inte vad hon vill säga, och den är också lite rörig med alla släktrelationer hit och dit, men även om det ibland är obegripligt är det inte helt utan humor. Och jag landar i att jag faktiskt tycker om det.

Miss Mitten gick till Baby Kochamma och beklagade sig över Esthas oförskämdhet och att de läste baklänges. Hon sa till Baby Kochamma att hon hade sett Satan i deras ögon, nataS i sared nogö. De tvingades skriva Vi skall aldrig mer läsa baklänges. Vi ska aldrig mer läsa baklänges. Hundra gånger. Framlänges.
Några månader senare blev miss Mitten överkörd och dödad av en mjölkbil i Obart på andra sidan gatan från en kricketplan. Tvillingarna anade en dold rättvisa i det faktum att olckan inträffade när mjölkbilen backade.


Hon var orubbligt övertygad om att "Et tu, Kochu Maria!" var en grov förolämpning på engelska. Hon gissade att det betydde något i stil med "Kochu Maria, din fula svarta dvärg".

Boken berättas primärt ur de två tvillingarnas ögon och genom dem levandegörs också södra Indien på 70-talet med kastsystemet, politiken, kulturen, hettan och det allmäna kaos som råder. Förutom att språket står ut på ett unikt sätt är det allmänna intrycket att allting är mycket äckligt. Ingenting är rent utan det är varmt, svettigt, smutsigt och fullt av mänskligt förfall och döda djur. Om jag hade någon liten lust att åka till Indien tidigare dödade boken effektivt det.

"Skräck, svett och talk blandades till en grålila smet mellan fettringarna på Baby Kochammas hals. Spott stelnade till små vita klumpar i mungiporna."

"Lorten hade börjat belägra huset lit en medeltida armé som trängt fram till en fiendeborg. -- Mässingshandtag och gångjärn var matta och kladdiga att ta i. --- Det enda som blänkte var de enorma kackerlackorna som kilade omkring likt någon sorts polerade assistenter vid en filminspelning."


Totalt sett en bok som inte liknar någon annan, som kräver en del av sin läsare, som väcker känslor, och som inte är helt lätt att tycka om. Dock, när jag avslutat den och återvänder till de första sidorna igen för att recensera så slår det mig att jag nu plötsligt förstår början på ett helt annat sätt och jag börjar läsa igen med ett nytt intresse. Kontentan är nog att den växer för varje omläsning.
--------

Recension från 29 december 1998

De små Tingens Gud är ännu en bok om Indien, som det finns så många i min bokhylla. Det är också den som är svårast att ta till sig, enligt mitt tycke. Den handlar om ett tvillingpar som skiljs åt efter en katastrof i barndomen och som senare möts, men då har traumat satt djupa spår.

Den är inte enkel, eftersom den kronologiskt hoppar fram och tillbaka och dessutom har en väldigt konstig meningsbyggnad, som jag stör mig lite på. Den är heller inte så fantastisk som de översvallande lovorden från recensenterna ville göra gällande, men den är läsvärd.

A-Lo, 2018
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: