Det här är boken som kanske mer än någon annan definierade 'den förlorade generationen'. I ruinerna av krigsskådeplatsernas Europa samlas amerikaner i exil, en del för att låta sig underhållas, andra för att ta sig igenom sina personliga trauman. Att dricka väsentliga mängder alkohol och försöka glömma verkar vara en betydande ingrediens i vardera fallet. Världen är slagen i bitar och hur går man vidare, vad finns det att leva för och om vi återigen bygger upp spillrorna, vad finns det för garantier att det inte raseras igen? Hemingway ställer frågorna, men lämnar åt oss att ge svaren.
Jag finner verkligen 20-talet fascinerande av någon anledning och i 'The sun also rises' återger Hemingway med en mästerlig dialog den desillusionerade tidsandan och kanske det hopp som trots allt vilar därunder.
A-Lo,
1993
|